Annons
Recension

Att föda text. En studie i Hélène Cixous författarskapEn säker ciceron till Cixous snåriga textvärldar

Publicerad

Hélène Cixous tycks vara fascinerad av själva skrivakten. I hennes texter är det rentav så att språket är huvudperson och hjälte. Också skrivandet som njutning är centralt i hennes starkt metafiktiva författarskap. I en laddad förlossningsscen i en av hennes böcker ställs frågan: ”Vad var det som kom ut? // Pojke eller flicka? Det är ett språk!”
Det är framförallt födelsemetaforen, kvinnans födande som bild för det konstnärliga skapandet, som fascinerat litteraturvetaren Kerstin Munck och fått utgöra utgångspunkt för hennes studie Att föda text. Detta är för övrigt den första boken på svenska om Hélène Cixous rika och mångfacetterade författarskap. Arbetet har ett tydligt genusperspektiv. Via födelsemetaforen, där det är skriften som förlöses, rubbas den patriarkala ordningen. Och när den som håller i pennan dessutom ses som en mor ifrågasätts rejält den gamla föreställningen om författaren som
man, menar Munck.

I Sverige är Cixous inte särskilt välkänd, och endast ett fåtal av hennes arbeten är översatta till svenska. Hon debuterade med en novellsamling 1967, under det decennium då feminismen blev en viktig rörelse runtom i Europa. Då hade hon sedan drygt tio år bott i Frankrike dit hon flyttat från Algeriet. Båda hennes föräldrar var judar, modern tysk judinna, fadern spansk-fransk jude, och den judiska bakgrunden har spelat en viktig roll för hennes författarskap. Redan från början var hon klar över att det hon skrev och skulle komma att skriva utgjorde en helhet, och dessutom var något helt nytt. ”Jag inleder en ny form av litteratur”, deklarerade hon självmedvetet.
I en sinnrik lek med språkets mångtydighet och genom djärva, nya ordbildningar utför hon ett slags dekonstruktion à la Derrida, varvid det färdiga och etablerade ställs på huvudet. Hon utmanar etablerade symboler och ger dem nya innebörder.

Annons
Annons
Annons
Annons