Annons

Per Wästberg:En saga om verkligheten

För ett par år sedan gav fil. lic. Tom Selander på denna plats en bild av propagandainnehållet i de östtyska läroböckerna. Författaren Per Wästberg har fascinerats av samma ämne och mediterar här över de dolda ideal, som prånglas ut till barnen genom läseböckerna i Östtysklands folkskolor.

Per Wästberg, som trots sin ungdom redan har skrivit fyra böcker av hög kvalitet – senast den kolossala men charmfulla romanen "Halva Kungariket” – är inte bara en av våra talangfullaste och finaste unga berättare utan också en kulturjournalist med särpräglad profil.

Publicerad
Omslagsillustrationen till den östtyska skolboken ”Unser Lesebuch für das vierte Schuljahr” (1955)
Omslagsillustrationen till den östtyska skolboken ”Unser Lesebuch für das vierte Schuljahr” (1955)

Vi är unga, världen är öppen! Å du vida, vackra värld!

Så sjunger Östtysklands unga pionjärer i en av sina politiska scoutsånger.

Hur ser en sju- eller åttaåring i kommunistländerna på världen? Rättare sagt: hur tar sig den tillvaro ut som de vuxna lärarna vill att han ska se? Det finns några intressanta exempel i den östtyska motsvarigheten till vår egen Vill Du Läsa?: Unser Lesebuch (Volk und Wissen, Volkseigener Verlag, Berlin 1955) för folkskolans två första klasser.

Annons

En del avsnitt är ren propaganda, men återstoden är värdefullare och har säkert ett mycket djupare inflytande på barnen, som här för första gången lär sig att foga ihop ord och genom dem betrakta omgivningen på ett nytt sätt. Vad får de se?

I varje fall inte den öppna vida värld de tvingas sjunga om. Ty denna läseboks osynliga motto är: Vi lever i en värld i grunden god, men vi är omgivna av onda människor. Vi måste alltid försvara oss mot dem som omger oss. Men trots allt var det värre förr i tiden. Då fanns ingen fredlig ideologi som gjorde livet rikare, och de onda människorna var ondare. Från det gamla Egypten till industrialismen har kampen gällt att utplåna eller utplånas. Arbetarna var inte mindre blodtörstiga än adelsherrarna, men rättfärdigare. Andra världskriget var en av ondskans triumfer. I Amerika och västra Europa fortgår det besinningslösa mördandet.

På denna punkt är det meningen att åhörarna ska ställa sig frågor om livets mening och om det någonsin funnits en hygglig människa. Då kommer strimman av hopp: nu, efter tusentals år av fasa, finns chansen till fredlig samverkan i ett klasslöst samhälle, och vem är han som efter tredje graden i sådan undervisning inte klamrar sig fast vid det hoppet?

För att barnen ska känna välsignelsen av att leva i nuets vackra värld berättar mormor sagan om framåtskridandet. På hennes tid fanns ingen bärpress och potatisskalare. "Det har blivit mycket bättre än förr. Människorna arbetar ständigt vidare på att göra livet skönt. Och när ni blir stora ska ni hjälpa till med det.”

Denna artikel var införd i SvD den 7 juli 1957.
Denna artikel var införd i SvD den 7 juli 1957.

Den gamla goda tiden är följaktligen den gamla onda. Förr berättade man sagan om sjumilastövlarna; den var ett uttryck för människans längtan att röra sig utan tunga lass att släpa på. Nu berättas inga sagor och drömmas inga drömmar, ty nu finns både Ifawagen F 9 och EMW, och man behöver inte längre bemöda sig om att ta ett steg var sjunde mil. Skönheten själv förkroppsligas i en lokomotivmotor i miniatyr, i vars cylindrar kolvar rusar upp och ner. "För 150 år sedan”, heter en veritabel skräckhistoria; enbart titeln måste ge skolbarnet en rysning av fasa och lättnad.

På den tiden dyrkades främmande gudar, vilkas namn är glömda. Nu har de ersatts av maskinerna. När Sovjet skänker en skördebindare till ett tyskt samhälle, ställs den mitt i byn (intill den bombade kyrkan); befolkningen samlas kring underverket och förstår intet, och det ordnas en fest varunder maskinen provas. I dagar efteråt talar man hänfört om den. En särskilt mytisk glans omger traktorerna; att bli traktorförare är det östtyska läseboksbarnets dröm. Man erinras om Eisensteins film Generallinjen som har samma ideologiska tema utan att använda sig av läsebokens förenklingar; där övertygas man verkligen om dessa maskiners säregna meningsfullhet. En visa för första klassens nybörjare inleds:

Mein Bruder ist ein Traktorist
Und ich will einer werden.

I slutstrofen är för övrigt "Traktorist” på ett otäckt lockande sätt utbytt till "Aktivist”.

Traktorn skaffar pengar till orten, och med pengarna bygger man först en traktorhall, sedan en förvaltningsbyggnad och till sist ett kulturhus. Die Freie Deutsche Jugend hjälper till på lediga stunder. Sådan är utvecklingens gång i ett nybyggarsamhälle, och det nationella, det förenande, betonas lika starkt som när en gång kolonister drog västerut genom Amerika. Att detta är en kulturbygd, om också i träda sedan decennier, antyds inte, ty traditionen är det förflutnas vän och därför död. Berättelsen om barnens julfirande saknar därför varje hänsyftning på julens ursprung – allt enligt föresatsen att gångna missförstånd ej bör upprepas.

De nya maskinerna blir kultföremål, därför att så få i det utblottade Östtyskland uppenbarligen begriper sig på att sköta dem, eftersom de äldre modellerna har förstörts eller konfiskerats. Teckningarna i denna läsebok för de yngsta visar halvt uppbyggda gator taggade av ruiner. Det är en trakt som ännu 1955 är en krigsskådeplats; ett stort antal av barnen är faderlösa, och de kvarvarande fäderna är arbetare. Livsformen är ännu primitiv: en kamp för uppehället i återuppbyggnadens tjänst. Man måste arbeta hela sommaren med vedhuggningen och se till att man får kålrötter och potatis i källaren, för på vintern blir det ändå alltid så mycket att göra. Och när föräldrarna arbetar så duktig på sommarlovet, vill barnen vara lika flitiga, och de tjocka brödskivor mamma skär på kvällen smakar lika gott som pappas fåmälda beröm.

En hård och praktisk värld framställd i idylliskt smetiga färger är det som denna läsebok låter barnen vistas i. Det går ingen gräns mellan den världen och vardagen som möter dem, när de kommer hem från skolan. Här finns avsnitt om bilmärken, om hur man beter sig vid bensinstationen, och om folkpoliserna får man veta att de alltid är snälla mot små barn. När bussen är full och lille Jörgen håller på att komma för sent till skolan, stiger folkpolisen ur och Jörgen får hans plats. Då sedan familjen ska anmäla sin inackordering hos polisen, får Jörgen åter möta den snälle polisen som nu sitter med en borttappad flicka i knät och ger henne ett äpple, så att hennes ansikte strålar av glädje, Rolf däremot går till slaktarboden, där kvarterets fruar köper all världens härligheter, och handlar ett kvarts kilo leverkorv. "Kom snart tillbaka! ropar slaktarn efter honom. Det gör Rolf gärna.”

Den leverkorv som finns i östtyska butiker förefaller oss kanske att vara väl trivial för att ta upp så stort utrymme i en läsebok. Men trots att den didaktiska stilen förjagar varje skymt av magi, är det troligt att leverkorven är en motsvarighet till sagans pepparkakshus eller stugan med korvtaket. Sagan är född i fattigland och rör sig med lika elementära ting. För den som inte får äta så mycket leverkorv han vill är leverkorven något som försvarar en central plats i varje skolbok.

Men någon modern saga blir det ändå inte. Ty leverkorven får inte ätas utan en ideologisk moral, som talar om varför det över huvud taget går att köpa leverkorv i vår förhärjade tid. Det är framåtskridandet som åstadkommer det, och framåtskridande är att alla människor kommer överens om att arbeta på att göra livet skönt. Men är livets skönhet något för alla lika? Ja – mormor har tidigare i sin berättelse om den gamla onda tiden varit inne på åsikten att livet är skönt, när det finns bärpress och potatisskalare som lindrar det ändlösa tunga släpet, och när det finns ackordavtal som ger välstånd åt de flitiga.

Är då det bästa i livet de uppfinningar som gör arbetet för uppehället mindre mödosamt, eller är skönheten rentav det som dessa hjälpmedel ger oss tid att se? Är skönheten en potatisskalare eller den paus i livskampen, det överflöd som potatisskalaren möjliggör? På dessa viktiga frågor lämnar skolboken blott dunkla svar, inte ägnade att tillfredsställa ens de åttaåringar som aldrig frågat.

Nyttoföremålet har gudomlig rang i den östtyska Unser Lesebuch. Skördetröskan och potatisskalaren är värden i sig själva. Denna fetischism är ett av de många drag som för tanken till uppfostran i en primitiv kultur. Och vill man läsa en samling östtyska läroböcker i modersmålet utan hänsyn till dagens realiteter och ideologi som är bakgrunden till böckernas utformning, då kunde man tro sig studera en första introduktion i civilisation för infödingar, en vägledning i de elementäraste känslor av t.ex. heder, ansvar, förnöjsamhet och altruism, allt sådant som gör en kulturs existens möjlig.

Tingen ger stabilitet åt läseboksbarnets tillvaro, men de utplånar också alla perspektiv. Att göra sig förtjänt av en Ifawagen F 9 är ett mål i sig; något därutöver ges inte. Så tror man sig hålla fantasin och drömmarna i schack genom att från första skoldagen länka dem vid påtagliga näraliggande föremål. Det är denna tydliga avsikt som gör den här boken så deprimerande att ta del av.

En läsebok för barn bör självklart innehålla ett element som eggar nyfikenheten och upptäckarlusten hos barnet, den får inte bara handla om det till outhärdlighet välbekanta, fast detta är trevligt att läsa om i smärre portioner, ty det är alltid med en känsla av undran man upplever att mycket är detsamma överallt. Den måste också handla om det okända, det som ligger bortom horisonten, det som återstår att lära och inte det som redan har upplevts i det korta livet. Först som sist måste det finnas ett element av fantastik och onyttig saga, inte bara av moraliserande exempelsamling. Här finns ingenting om skogens fasa, mystik och skönhet, däremot en torr beskrivning av hur en blyertspenna blir till och hur man i skogen bör skona unga plantor, intet sönderbryta och med eld ej framfara.

Medan den riktiga sagan utmärks av realism i det lilla och fantasi i det stora – handlingen kan vara otrolig, men korven måste se ut som en korv – så präglas den kommunistiska fabeln av den största jolmighet i replikerna mellan barnen men av verklighetstrohet i motivet – som när skolklassen plockar överbliven potatis på fälten och ger den till "Produktionsgenossenschaft”.

Barnets framtid verkar uppgjord på en kurs i linjalritning. Linjerna möts precis där de ska; här bevakas alla dörrar mot de egna möjligheternas värld. Mormor säger som bekant att när ni blir stora, ska ni få hjälpa till med att göra livet vackert. Det låter eggande och romantiskt, men i det här sammanhanget får orden en kvävande begränsning. Ty, antyds det, livet blir inte skönt, om ni drömmer om att bli flygare eller filmstjärnor eller sprinterlöpare. Det är mycket skojigare att försöka förenkla det jobb ni ändå måste ägna er åt. Bättre murslevar, bättre potatisskalare och torkställ! Ordning och snygghet i köket, och inget fönster öppet, ty utanför råder främlingskap och fruktan. Denna idyll av regelbundet arbete utan spänning blir till slut så instängd att läsaren hellre ser att barnen förblev analfabeter.

Ett didaktiskt stycke om Berlins vackraste gata innehåller det östtyska läseboksbarnets framtids- och paradisdröm. Det har ett slags primitivt naiv klang som erinrar om anonym indian- eller negerlitteratur: om hur vi alltid måste dyrka solen och frukta medicinmannen. Det är fråga om den paradaveny som Gotthard Johansson nyligen beskrev som monumentalt omänsklig.

När Vera vaknar på morgonen, tror hon att hon drömmer. Men Vera drömmer inte. Sannerligen, hon bor vid Berlins vackraste gata. Åt henne och hennes tre syskon har föräldrarna inrett ett stort rum i den nya fyrarumsvåningen. Här är det vackert, ljust och varmt. Var och en har sin plats i lek och arbete. Ingenting påminner om det mörka huset där de tidigare bodde. På vägen till skolan beundrar Vera dagligen på nytt den härliga Stalinallén. De höga präktiga husen är klädda med gult kakel. I långa rader drar de nya butikernas breda skyltfönster förbi. Här kan man köpa allt vad hjärtat begär. Framför husen står stora gatlyktor liksom uppställda till fest. Glada människor går på de krattade gångarna. Vera lyssnar. Hammarslag klingar. Där borta håller man ännu på att bygga. Veras far bygger också; han är murare. Hon är stolt över honom. Vera är bra i skolan. Hon går i andra klass. När hon blir stor vill hon också hjälpa till att bygga sådana härliga hus. Alla barn borde få bo så fint och kunna leva såsom Vera och hennes syskon i Stalinallén.

Man får en bild av lillgamla, förståndiga, tillgjort naturliga barn som bara tänker på det materiella: stelbenta scouter som handlar absolut rationellt. Inget oväntat kommer från dem. De hakas från början in på ett gemensamt spår, och man misströstar om att de någonsin ska ha kraft att lämna det. Arbetets möda och medvetandet om sin egen rättfärdighet kommer att göra dem alltför trötta för tankar, alltför belåtna för handling.

Olga och Peter och de andra barnen i läseboken är föredömen långt mer än individer. De är exempel för den namnlösa gruppen som skymtar bakom dem och som de animerar till större krafttag. I mindre skala är de vad Stalin och Pieck är på jätteporträtten. Och man förmår inte föreställa sig att de andra i klassen trött skulle protestera mot Peters mönsterhandlingar. När Barbro är dålig i skolan, därför att hon tycker om att leka, säger lärarinnan: "Barn, vi måste hjälpa Barbro. Hon måste också lära sig att skriva riktigt och rent.” Och barnen berättar för henne hur de hjälper till hemma och ändå hinner med sitt arbete. De köper mat och städar. Så gör de upp en dagsplan som de alltid följer: "Efter skolan vilar vi oss ett tag. Sedan klarar vi av våra läxor. Sedan leker vi. Men vi glömmer inte att hjälpa mamma.” Så går en dag, för alla lika. Så undertrycks beteendenas mångfald, och av barnen blir söndagsskoleschabloner.

Man börjar tvivla på att människan har ett elementärt behov av fantasi. I det här sammanhanget imponerar hon huvudsakligen genom att vara hur lättlurad och anpassbar som helst. Sedan ett par generationer ägnat sin bästa tid åt att förbättra traktorer och potatisskalare, är det svårt att tänka sig hur cirkelgången ska brytas. När man oavbrutet arbetar, tänker man knappast skarpt och klart på vad arbetet är till för. Man äger inga medel att kämpa sig upp till rediga, överblickande perspektiv. Mycket få äger ju den stora inbillning som kan föreställa sig allting annorlunda.

Vi själva är sällan medvetna om att man också kunde tänka sig ett liv radikalt skilt från det vi för. Vi fogar oss villigt i många slags påbud och begränsningar, bara vi får garantier för en viss trygghet, arbete och föda, och få av oss tänker på att vi kanske också är lurade. Av vem? Och på vad? Det är nära nog en metafysisk fråga, och våra resurser är så ringa att vi inte kan göra mycket mer än ställa den.

Östtyskland – som det framställs i Unser Lesebuch – är fortfarande en krigsskådeplats. Så länge ett folk är i materiell nöd, blir ju tal om frihet och humanism glosor; det är som att diskutera olika karamellsorter under ett bombanfall. Tal som möter genklang handlar om en förbättrad försörjningssituation. I stället för fria val och fred utlovas alla lojala arbetare ett dyrkfritt skafferi. Innan man börjar predika, måste man titta i människornas grytor och ta reda på vad som finns där och hur det luktar. Erst kommt das Fressen, dann die Moral… De orden fick efter kriget en annan innebörd än den ursprungliga. Så länge vi inte har något att äta, behöver vi inte bry oss om det ideologiska malandet; så länge vi hungrar, har vi inget ansvar och kan inte fordra något av oss själva.

De sluga kommunisterna utnyttjade, i motsats till västerlänningarna, denna situation väl. De gjorde ätandet till moral; de strök gränsen mellan "först” och "sedan”. Moralen var instoppad i leverkorven. Att skaffa potatis till barnen och lämna ett eventuellt framtida överflöd till produktionsföreningen är påtagliga ting, som också nödlidande kan arbeta för, ty så långt orkar deras trötta tankar sträcka sig, och några abstraktioner plågas de inte med. Sin livsåskådning kan de hålla som en rotfrukt i handen, och har de ingen rotfrukt, begär de heller ingen livsåskådning.

Ett av den kommunistiska psykologins trumfkort är att den skickligt inser människans behov av ett mål större än hon själv och samtidigt förlägger detta mål inom den omedelbara och konkreta nyttans sfär – det kan t.ex. gälla att bygga en autostrada eller en järnväg till miljoners gagn. "Gatubyggarna syns inte längre till. Bara de nya breda gatorna som de har byggt ligger hårda och jämna inför Heinis ögon. Att bygga en sån gata är en fin sak, tänker han. När jag blir stor tänker jag bli gatubyggare.”

Det fullbordade verket tiger monumentalt om de individers insatser som ligger bakom det. Den enskilde hävdar sig genom sitt verk. Hans längtan efter personlig lycka, ära och rikedom går upp i en kollektiv längtan efter en rikare och lyckligare värld. Hans eget liv är för litet och fattigt för att vara värt hans studium. Det dolda ideal som prånglas ut till barnen genom Unser Lesebuch och tjogtals av andra läroböcker är den problemlösa omedvetenheten som vill göra dem på en gång böjliga och okänsliga.

Annons
Annons

Omslagsillustrationen till den östtyska skolboken ”Unser Lesebuch für das vierte Schuljahr” (1955)

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 7 juli 1957.

Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons