X
Annons
X
Recension

En enkel till Antibes Tidlös Taube på rymmen

En enkel till Antibes kan ses som Richard Hoberts egen version av Strindbergs vandringsdrama Till Damaskus, alltså en uppgörelse med och rannsakan av ett förfelat liv. Här är det Sven-Bertil Taubes änkling George som blickar tillbaka och upptäcker att han faktiskt inte levt det liv han ville. Det fanns ett alternativ som han avstod från. Han inser att det värsta inte är "att inte vara älskad av sina föräldrar, men att inte vara älskad av sina barn". Men en annan fråga är om han själv älskat sina barn. Det verkar inte så. Vid viktiga ögonblick i deras liv har han svikit dem eller inte brytt sig. Och nu har återbetalningens stund kommit. Barnen tänker bedra honom med benägen hjälp av hans opålitliga hemhjälp, genom att sälja huset bakom ryggen på honom och placera honom på ett vårdhem. Han överlistar dem dock och rymmer. Och så börjar en resa bakåt i tiden till sveken och framåt i tiden mot något som kanske kan bli en ny början.

Precis som Strindberg använder sig Hobert av en drömspelsteknik som gör att de döda är lika närvarande som de levande i Georges vardagsrum. Så småningom får vi också veta vilka de tre personer är som följer honom.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X