Annons
Recension

DuinoelegierEn Rilke utan rytm och rörelse

OMTOLKNING Rilkes storslagna ”Duinoelegier” finns nu i en ny översättning. Innehållsligt är Camilla Hammarströms tolkning mer trogen än de tidigare, men den ignorerar helt Rilkes poetiska diktion och därmed hans budskap, skriver Carl-Johan Malmberg.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

1900-talet producerade några komplexa långdikter, ofta lite slarvigt kallade modernistiska, som var och en på sitt sätt vidgade poesins möjligheter. De viktigaste är T S Eliots ”The Waste Land”, Rainer Maria Rilkes ”Duineser Elegien”, Ezra Pounds ”Cantos” och Gunnar Ekelöfs ”En Mölna–elegi” (den måste man räkna till denna omstörtande och exklusiva skara). Alla fyra diktverken är syntetiska: de sammanfattar kulturen, de förklarar världen, bitvis glasklart, bitvis dunkelt. Men, som all stor dikt i alla tider, förändrar de också. Om man som läsare på allvar gått in i någon av dessa diktade rymder blir tillvaron knappast sig lik efteråt.

Rilkes ”Duineser Elegien”, publicerad 1923, är på sätt och vis den minst modernistiska av de fyra, tack vare sin tro på dikten, dess överhöghet över livets andra former. Rilke saknar tvivel på sitt poetiska uppdrag, en sällsynthet bland 1900-talets stora poeter, och han menar att människan tack vare dikten kan nå en sannare livsform redan i detta livet. Inte sedan William Blakes monumentala ”Jerusalem”, fullbordad rätt exakt 100 år före elegierna, har en så idiosynkratiskt utformad och samtidigt för alla giltig, dialektisk antropologi sett dagens ljus: människan kännetecknas inte av vad hon
är utan av vad hon
kan vara.

Annons
Annons
Annons