Annons

En renässans för medborgarskap, dygd och rationalitet

Under strecket
Publicerad

Bara sju månader som fransk premiärminister 1954-55 men ändå lite av en politisk ikon. Vad har egentligen Pierre Mendès Frances politiska liv att säga oss i dag? Svaret finns i en bok med titeln L”héritage de Mendès France. Une étique de la république (Seuil, Paris 2004) där François Stasse destillerat fram den politiska essensen hos Mendès Frances.
Några av nyckelorden i det budskap som förde honom till makten 1954 var rationalitet, ansvar och medborgerlighet. De var också nyckelorden i hans politiska engagemang - från den korta tiden i den franska folkfrontsregeringen 1938 till medlingsförsöken i Palestinakonflikten under 70-talet.
För några år sedan framstod nog Pierre Mendès France med sina krav på både förtroende och uppoffringar från medborgarna och sin tilltro till demokratiska institutioners möjlighet att tygla och fokusera ekonomins drivkraft i samhällsutvecklingen som en intellektuell, trist och otidsenlig politiker. I dag är hans budskap ytterst angeläget. Han varnade mest av allt för den
politiska likgiltigheten, för medborgarnas ointresse för sin kollektiva framtid. Ur den likgiltigheten, menade han, växer totalitarismen och extremismen fram. François Stasse tar här hjälp av Hanna Arendts ord om att när de värden som håller ett folk samman försvinner, då försvinner också själva folket och ersätts av massan. Och massan, som bara är en enkel addition av individerna, lutar sig gärna mot en totalitär ordning för att skapa en motpol till den tomhet som är det enda den själv kan åstadkomma. Är det inte just där vi är - i likgiltighetens toleranta grådaskiga värld? ”Om allting har sitt pris då är ingenting längre någonting värt”, skriver Dan Hylander i ”Brinner än” från 1983. Mendès France skulle säkert skriva under på den sentensen i dag.

Annons

Mendès France förstod tidigare än de flesta att politisk suveränitet inte kan bli verklighet utan ekonomisk makt. Därför var han paradoxalt nog emot Romtraktaten från 1957, då den inte uppfyllde hans villkor om en strikt demokratisk kontroll av det
ekonomiska samarbetet. Utan att medborgarna fick styra det enade Europa och dess ekonomiska inriktning riskerade ett förenat Europa att bli som en diktatur, menade han. Likheten med diktaturen är att medborgarna förväntas lägga sitt öde i a-politiska händer, oavsett om det är en stark man som står över politiken eller många tekniskt kunniga tjänstemän utan folkligt mandat.
Politiken måste istället bli medborgarnas - men det ställer också krav på medborgarna. I ett kontraktsförhållande mellan sig själv och medborgarna ville Mendès France skapa en tillit till demokratin och en möjlighet att överkomma det dilemma som den individuella rationaliteten skapar för den kollektiva. Genom ett band av tillit mellan folkvalda politiker med personligt ansvar och ett folk med vilja att se utöver sina individuella preferenser skulle utrymmet för reformer skapas. Hans idealmodell för att möjliggöra medborgerligt engagemang i politiken handlade inte om fler folkomröstningar eller särskilda ungdomslösningar - nej, Mendès
France ville uppvärdera och reformera själva folkrepresentationen. För honom var parlamentet själva navet i det politiska systemet.

Annons
Annons
Annons