Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Den sista familjen En polsk familjen Kardashian i fulhetshelvetet

”Den sista familjen” handlar om familjen Beksiński. Fadern blev känd för att han under många år videofilmade och spelade in vad som försiggick i hemmet. Filmen blir ett fascinerande vittnesmål om liv och död i en polsk förort.

Foto: Folkets Bio
Biovåren 2017

Den sista familjen

Regi
Jan P Matuszynski
Genre
Drama
Manus
Robert Bolesto
Medverkande
Andrzej Seweryn, Dawid Ogrodnik, Aleksandra Konieczna
Längd
2 tim 3 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

Masonit och bakelit, lysrör och linoleum: inledningsvis tror man att man har kommit till helvetet. Vi befinner oss i bostadsområdet som Gud glömde, enorma betongkolosser utslängda på en leråker någonstans utanför Warszawa. Det är cirka mitten av 1970-talet, vilket nitiskt återspeglas i såväl heminredning som hemelektronik. I en burkig liten lägenhet lever ett medelålders par, Zdzisław och Zofia, med sina båda skröpliga mammor. I en ännu mindre lägenhet i ett av de lika fula grannhusen bor parets son Tomasz, som är djupt olycklig, konstant frustrerad över allting och länge oförmögen att företa sig något vettigt eller upprätthålla någon form av meningsfull relation med någon.

I hemlandet Polen har familjen Beksiński en högst speciell status.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och rätt snart är man helt övertygad om att det här är helvetet. Åtminstone för familjens kvinnor. Den store patriarken liksom svävar över vardaglig friktion och lever sitt egentliga liv inne i sin studio med sin musik på stabbiga rullbandspelare och sina färger och penslar, alltmedan den koleriske sonen med jämna mellanrum kommer hem till föräldrarna för att skrika ut sin vanvettsilska och sitt självhat.

    Annons
    X

    Men så planar filmen gradvis ut, tid förflyter. Heminredningsdetaljer byts ut, nya ljudanläggningar och videokameror införskaffas. Och successivt inser vi att det här inte är helvetet, utan att det helt enkelt är livet så som det flyter fram på en plats på jorden som likaväl kunde vara en annan plats.

    För en internationell publik, till vilken vi svenskar förstås måste räkna oss själva, är denna ”sista” familj en familj som alla andra, med bekymmer och glädjestunder precis som alla andra. Men i hemlandet Polen har familjen Beksiński en högst speciell status dels för att fadern var berömd och uppskattad för sitt måleri, dels för att han under många år videofilmade och spelade in vad som försiggick i hemmet. Dessutom uppnådde sonen ett mått av ryktbarhet som någon sorts kulturpersonlighet i kraft av musikprat i radion, skivspelande på klubbar och en mängd översättningar av filmdialog.

    Filmens manus har alltså ett underlag som inte bara är verkligt (in i minsta detalj eftersom Zdzisław Beksińskis alla inspelningar finns kvar), utan dessutom omfattat av ett betydande intresse. Vad vi ser är alltså något som närmast kunde liknas vid en realsocialistisk iscensättning av familjen Kardashians öden och äventyr – ”reality tv” avant la lettre, fast återskapad i efterhand.

    Vad som är slående är, bland annat, regissörens och manusförfattarens smått asketiska självdisciplin. Här kommenteras de politiska processerna och skeendet i samhället utanför lägenheten över huvud taget inte. Det är uteslutande det lilla livet, dess enstaka glädjeämnen och många förtretligheter, som är föremål för skildringen. När samtiden tränger in i den slutna bubblan är det i allt väsentligt i form av utseendemässiga justeringar och ny teknologi.

    Filmen sysslar inte heller alls med Beksińskis måleri; det finns bara med där som ett inslag bland flera i det liv som levs i lägenheten, på samma sätt som Zofias matlagning och hennes omsorger om de sjuka gamlingarna.

    Saker och ting pågår; tristess växlar med dramatik.

    Det är någonting med formen i ”Den sista familjen” som inte är helt lätt att sätta fingret på, men som har en påtaglig effekt. Den unge regissören Matuszynski (han har gjort kortfilmer och en dokumentär tidigare, det här är hans egentliga spelfilmsdebut) arbetar utan betoningar och dramaturgiska manipulationer. Saker och ting pågår; tristess växlar med dramatik till synes slumpmässigt ungefär som … ja, som i livet. Vilket gör att när man väl har hanterat sin egen initiala irritation och sina skräckfyllda funderingar om fulhetshelvetet, och när man faktiskt har suttit sig igenom detta vittnesmål om liv och död i en polsk förort, så reser man sig ur fåtöljen med en känsla av att ha varit med om något rätt stort.

    ”Den sista familjen” har svensk biopremiär den 12 april.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Folkets Bio Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X