Annons

Tommy Olofsson:En poetisk länk mellan utplåning och liv

I morgon begravs Lettlands stora diktare, rötternas och jordens besjungare Vizma Belsevica. Men hennes livskraftiga poetiska rotsystem finns kvar ovan jord.

Under strecket
Publicerad

Ett par år efter Sovjetväldets sammanbrott, 1991, utgavs i Lettland ett urval av Vizma Belsevicas kärleksdikter. Volymen såldes i cirka 10 000 exemplar. Det säger en del om denna diktares popularitet i sitt hemland. Letterna är inte fler än halvannan miljon. En svensk diktsamling måste säljas i 65 000 exemplar för att få motsvarande spridning.
En del av förklaringen till Vizma Belsevicas publika framgång är att hon har kommit att uppfattas som en frihetsgestalt. I den lettiska självständighetens stora stund fick hon sin rättmätiga revansch. Vad hennes läsare mindes var att hon för sin patriotism hade fått utstå repressalier av de sovjetiska litteraturpoliserna. Hon skrev en gång på 60-talet en gripande dikt om en lettisk poet som den ryske tsaren lät skjuta i början av förra århundradet. Tsarens sentida efterföljare i det från alla lycksaliga marxistiska framtidsvyer sedan länge urspårade Sovjetunionen var inte dummare än att de fattade vad som stod skrivet mellan raderna, att dikten på ett misshagligt sätt kunde läsas som en kritik av deras egen maktutövning och censur. Därför belades Belsevica med publiceringsförbud 1969, ett förbud som i och för sig hävdes 1975, tack vare att det lettiska författarförbundet agerade för hennes räkning, men från början var det naturligtvis avsett att för gott tysta denna besvärliga kvinna, som hade gjort sig skyldig till vad som officiellt sades vara ”felaktig, filosofiskt snäv tolkning av historiska fakta” och ”ohälsosamma, pseudomodernistiska tendenser”. Före 1969 var Belsevica en poet för hela Sovjetunionen. Efter sex års tystnad återuppstod hon som en lettisk poet, inte längre översatt till ryska.
Politrukerna hade anledning att vara besvikna på Belsevica. Hon hade nämligen i unga år varit en brinnande förkämpe för det klasslösa samhället, Komsomolmedlem och övertygad kommunist. På 50-talet var hon inget annat än en rödkindat hängiven ungkommunistisk poesimegafon. För att förstå hennes engagemang är det viktigt att veta att hon var sprungen ur arbetarklass och att
hennes socialistiska övertygelse grundades på klasskänsla och kärlek till sina närmaste, inte på någon perverterad leninistisk övertygelse om att tillhöra ett intellektuellt avantgarde som skulle visa vägen till paradiset för den förslavade arbetarklassen. All sådan elitism var henne främmande - och därmed, som det skulle visa sig, hela det maktfullkomliga sovjetiska systemet med sin paranoia och ohämmade korruption, med rasismen och det etniskt betingade förtrycket som spred sig som ett jätteeksem, kort sagt all den deliriska maktperversion som utstrålade från Kreml och som i stället för att bereda väg för ett jämlikt paradis på jorden urartade till att bli ett av historiens mest beklagansvärda terrorvälden. Kanske har hennes tidiga produktion uppfattats som en så stor fläck på hennes författarskap att hon just därför aldrig fick det Nobelpris i litteratur som ganska många så kallade experter trodde att hon skulle få. Ändå tror jag knappast att det var så.

Annons

Vizma Belsevica var inte kontroversiell på
samma sätt som Jorge Luis Borges var det på sin tid, genom att han tog emot ett pris av Chiles storslaktare Pinochet och på sin ålderdom, blind och oinformerad, uttalade sitt stöd för den dåvarande argentinska terrordiktaturen. Hennes rödglödgade kommunistiska ungdomsdiktning har nämligen ingen gjort upp med lika resolut som hon själv en gång gjorde. Hon har gjort det i kraft av hela det författarskap som hon utvecklade efter att i 30-årsåldern ha genomgått en allt omtumlande ideologisk och personlig kris. Hennes första impuls var att ta sitt eget liv. Det har hon själv skrivit om: ”Chrusjtjovs tal på den 20:e partikongressen var för mig en omvälvning. För mig störtade en världsbild samman. Jag svalde ett förråd av luminal, jag ville dö. Ty jag hade ju skrivit dikter och därmed bidragit till alltsammans, följaktligen var jag delaktig i förbrytelserna.” Men hon stannade kvar i de levandes krets, vände på kuttingen och skrev därefter hela tiden emot det sovjetiska systemet. Hon hävdade med oerhörd energi den lettiska särarten och började infoga gammal folklore i sin poesi. Redan en sådan sak kunde naturligtvis väcka anstöt, men ännu viktigare var att hon i sin diktning hävdade moraliska och mänskliga värden som höll på att söndertrampas i den sovjetiska diktaturen.
Utan att i egentlig mening vara en religiöst orienterad författare kom hon att mycket offensivt plädera för andliga värden och dimensioner. Det är typiskt att Birgitta Trotzig, starkt engagerad katolik med sin solidaritet hos de små och ringaktade här på jorden, har skrivit den bästa karakteristik jag har läst av Vizma Belsevicas författarskap. Det gör hon i förordet till dikturvalet ”Kärlek, helt enkelt” (1992), där hon på tre sidor lyckas ge en föreställning om vad hennes lettiska diktarkollega har åstadkommit för att skapa ett ynka men alltigenom friskt andningshål i ”den totalitära människoformarideologins tryckkammare”. Det är det nytestamentliga och offensivt egalitära som Trotzig bejakar hos Belsevica.

Annons
Annons
Annons