Annons
Recension

Stilla natt. När vapnen tystnade julen 1914En osannolik förbrödring över skyttegravarna

Under strecket
Publicerad

Alla krig är i princip meningslösa och ett nederlag för människan (därmed inte sagt att alla krig är orättfärdiga). Men vissa krig kan givetvis te sig mer meningslösa än andra, i synnerhet för soldaterna, ofta utkommenderade för en Sak, en Ideologi eller en Ära som de inte har den blekaste aning om. I modern tid torde väl första världskriget, detta galna, för att tala med Lenin, imperialistiska omfördelningskrig, vara en av storfavoriterna till förstaplatsen på en eventuell meningslöshetslista. Här finns inte utrymme till de i forskningen ständigt diskuterade orsakerna till kriget. Läsningen av Stanley Weintraubs gripande bok Stilla natt. När vapnen tystnade julen 1914 föder helt andra tankar än dem kring krig och politik - nämligen sådana som gäller enskilda öden, fotfolkets öden. Vad tänkte och kände de medan stora diktare som Mann och Rilke löpte patriotamok och den tyska socialdemokratin svek sina ideal och ropade högt om krig, krig, krig? Till skillnad från andra världskriget var ”fiendebilden” på båda sidor så mycket diffusare. Krigföringen var helt annorlunda, stillastående i skyttegravar, ett stillastående som avbröts av vansinnesattacker genom ingemansland mot skyttegravarna på andra sidan av det. Man sprang rakt in i kulspruteelden med väldiga förluster som följd. Och så fjärran från de vanliga soldaternas liv och öde var det högre befälet och den militära ledningen att man snart betraktade dagar utan stor mansspillan som ett tecken på feghet. Själva aktade man sig noga för att vara nära krigszonerna. General Haigh lär inte ha varit närmare än två mil. Weintraub beskriver detta skyttegravshelvete med en lagom detaljrikedom - Flanderns gyttja som man sjönk ned i, fukten, kylan, råttorna, stanken, den ofta skämda maten, skräcken, ångesten, hemlängtan, försöken att sova i drypande lerbunkrar, stöttade av bräder. Och så mitt i allt detta de gripande försöken att skapa ett slags ”normalitet” i helvetet, som att döpa skyttegravsgångar efter gator därhemma. Detta krig som skulle bli en så snabb affär och vars utbrott hälsades med flygande fanor och klingande spel. Vi vet att det inte blev så utan i stället sopades en hel generation unga män bort i vansinnet.

Annons

Om själva kriget och om livet - om det nu kan kallas så - i skyttegravarna finns snart sagt oräkneliga böcker skrivna. Weintraub har i stället tagit fasta på en episod under kriget, en episod som blivit en av dess myter. På julafton 1914 organiserades spontana vapenvilor längs fronten, kanske framförallt mellan britter och tyskar, och bland tyskarna främst av sachsarna. Det hela var alltså spontant och inte resultatet av något slags revolt. Man var så nära varandra att det rörde sig om ropavstånd. Man började ropa, skämtsamt förolämpa varandra jargongmässigt, skjunga julsånger för varandra eller (främst britterna) skabrösa visor. Sedan började en närmast osannolik fraternisering: dessa oftast mycket unga män, som fått sig itutat vikten av ”patriotiskt” hat, steg upp ur skyttegravarna och hälsade sina fiender som människa till människa, bytte mat, dryck, souvenirer och julgåvor, arrangerade fotbollsmatcher och kom överens om att man skulle få begrava sina kvarliggande, ruttnande döda i ingemanslandet. Man bytte till och med adresser - efter kriget kunde man kanske träffas. Även en del relativt höga officerare såg mellan fingrarna med soldaternas ”tilltag”. Ty ledningen betraktade det hela som defaitistiska eftergifter som bröt ned ”moralen” och gjorde sitt bästa för att stävja det hela. Men vapenvilan hölls i stort sett utan skärmytslingar till annandagens kväll. Sedan, sakta men säkert, började kriget igen, och de på de båda sidorna som nyss varit unga kamrater började att döda varandra igen.

Annons
Annons
Annons