X
Annons
X
Recension

Zoroastre, tragédie en musique i fem akter. En orgie i svartsyn

Anders J Dahlin som Zoroastre och Anna Maria Panzarella som Érnice.

Jag börjar ana oråd när en efter en i Drottningholmsteaterns ensemble tar av sig skorna – gesten fungerar som en hemlig signal. En kort stund in i tredje akten har den polerade ytan krakelerat: en balettkår av självstympare och bulimiker, ondskans lakejer raglar runt i ett krigshärjat landskap och höjer dolkarna mot publiken. Aldrig har Drottningholmsteatern varit med om en sån orgie i svartsyn som i Jean-Philippe Rameaus Zoroastre. Regissören Pierre Audi ramar in scenen med vindmaskinens rytmiserade surrande, som viner från någon av helvetets nedersta kretsar rätt in i 2000-talets terroristskräck. Dårens berömda fras – ”Gud är död!” – ur Nietzsches Zarathustra gör sig påmind när ondskans arméer samlar sig till krig mot Zoroastre.

Efter två gånger Händel i Pierre Audis regi är det alltså dags för Rameau. Där Händel är utåtriktad och virtuos, söker Rameau rytmiseringen mellan dans och sång, symfoni och kammarspel. Zoroastre hör nu inte till mästerverken i Rameaus verklista. Trots likheterna med Mozarts Trollflöjten saknar den humor, och den eteriska aspekten hos Zoroastre är inte tillräckligt genomförd för att verket ska kunna jämföras med Wagners Parsifal.

Anders J Dahlin som Zoroastre och Anna Maria Panzarella som Érnice.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X