MiiraEn oförskönad bild av svensk barnfattigdom i vår samtid

”Miira” växer upp i ett sjavigt, nedbränt och halvkriminellt Gårdsten utanför Göteborg. Hon drömmer om att bli läkare, vuxen och fri men stöter på motgång efter motgång. Therese Eriksson har läst en helt ny typ av arbetarroman.

Under strecket
Publicerad
Jerker Andersson
Foto: Jerker Andersson
Annons

Ärrhjärna. Kvinnokavajkjol. Arglergisk. Kesokuk. Tacksamhetstack. Vildvilja. Om någon tänker att det finns en gräns för hur många nya ord, eller ordsammansättningar, det går att bygga av det svenska språket bör vederbörande läsa Eija Hetekivi Olsson. Här är språket en levande organism; det slingrar och förökar sig, kränger och växer. Det finns överhuvudtaget inget stopp för detta frenetiska ordbyggeri, där det far fram som ett höghastighetståg i sken.

Miira är tillbaka, flickungen från debutromanen ”Ingenbarnsland” (2012), som växte upp i fattiga förorten Gårdsten i Göteborg under 80-talet, tvingades gå i finska hemspråksklassen och ha svenska som andraspråk. När nya, fristående romanen tar sin början har hon slutat högstadiet, kan lämna Gårdsten och hemspråksundervisningen och allt det gamla bakom sig och rikta in sig på nya mål; naturvetenskaplig linje på gymnasiet, bli hjärnkirurg. Och inleda ett förhållande med bildläraren Jan, som hon är så kåtkär i att hon knappt kan stå på benen. Frihet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons