X
Annons
X

Theresa Benér: En ofattbart riskfylld konstart

När jag i början av 80-talet studerade drama-teater-film i Lund höll professor Ingvar Holm föreläsningar, som blev särskilt minnesvärda därför att de sprudlade av hans glädje inför teaterns oförutsägbarhet och otaliga möjligheter. Vid ett tillfälle förklarade professorn följande: "Ni förstår, det unika med teater i förhållande till andra konstarter är, att man som åskådare när som helst, mitt i en föreställning, har rätt att ställa sig upp i bänken och säga: ‘Nej! Jag accepterar inte detta. Ni har fel.‘ Det händer förstås nästan aldrig, men blotta möjligheten att det skulle kunna ske ger teaterkonsten dess specifika nerv." En annan illustration av det fundamentalt okontrollerbara i teatern ges av den fransk-rumänske teatervetaren och kritikern
Georges Banu i en essäbok om teaterns glömska,
L‘Oubli (éditions Les Solitaires Intempestifs, 2002, 74 s). Banu minns ett framträdande av den legendariske skådespelaren och teatermannen Jean-Louis Barrault, där Barrault mitt i en utläggning på scen hejdar sig och tystnar. Han söker en bortglömd replik, men tystnaden blir allt längre och pinsammare. En kris av total blackout tycks ha slagit honom och publiken upplever skådespelarens plågsamma förlamning. Så vips, skrattar Barrault förtjust och säger att detta var en simulering i glömska, avsedd att skildra den fara och de luckor som lurar i all levande konstnärlig gestaltning.

Teatern är en ofattbart riskfylld konstart. Oavsett vilka stora namn som är involverade i en uppsättning och oavsett hur bra den har blivit under repetitionerna, kan det plötsligt uppstå "fel" i slutprodukten, i varje enskild föreställning. Publiken förväntar sig en perfekt framförd iscensättning, där man med aktörerna delar en illusion, utan inslag av glömska, olyckor eller oväntade utbrott. Samtidigt är teaterns själva essens just detta att konstverket inte är slutgiltigt fixerat utan ger uttryck för den mänskliga ofullkomligheten. Det specifika med teater jämfört med film och tv är att ett stycke aldrig spelas likadant två gånger. I varje möte med en ny publik skapas konstverket på nytt, förvisso utifrån en fastlagd grundstruktur.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X