Annons

Carl-Johan Malmberg:En obändig lust att stiga ut ur ramen

Den mångtusenåriga konsten att lura ögat både bejakar och förädlar måleriets fångenskap. Av en lycklig slump kan vi just nu ta del av två gedigna presentationer av trompe-l’œil-konstens historia, på ­Nationalmuseums utställning och i Britt Tunanders bok.

Publicerad

Skulle man våga sig på en sammanfattning av den västerländska bildkonsten i ett enda ord måste det ordet bli avbild. Ända sedan den grekisk-romerska antiken har huvudfåran i den varit att efterbilda världen, skapa illusioner av den sinnliga verklighet som omger oss. Mimesis, härmning, är den term vi ärvt från grekerna, och särskilt under de perioder då de grekisk-romerska idealen varit som mest levande – under renässansen, under upplysningstidens klassicism, under 1800-talets realism – har kraven på, och de formella möjligheterna till, en illusorisk bildkonst varit som starkast. Eftersom den västerländska konsttraditionen inte i första hand är stilistisk utan filosofisk har konstens värde bestämts av just dess förmåga att framkalla övertygande bilder av den förnimbara världen. Konsten har blivit verklighetens dubbelgångare.
**
Förutsättningen för denna** illusionskonst har också varit en blick, registrerande och distanserad, en blick med en viss kyla. ”Cast a coldeye / On life, on death” skrev poeten William Butler Yeats, en poet med syntetiska anspråk, i sin gravskrift, som ett framgångsrecept för människa och konstnär. Den blicken har en flertusen­årig historia. I sin kulturhistoria ”Sexual Personae” kallar Camille Paglia i Friedrich Nietzsches efterföljd denna västerländska, ”affektlösa” och bemästrande blick för apollinisk. Den strävar efter avstånd till det sedda; för ett sådant avstånd är bilder nödvändiga.
**
Det verkar som om** bilder i vår kultur är en förutsättning för både verklighets­uppfattningen och självkänslan. Om det är sant som T S Eliot – en annan poet med syntetiska anspråk – skriver i sin dikt ”Burnt Norton”, ”human kind / Cannot bear very much reality”, är det särskilt sant i våra dagar just i förhållande till bilder. Verkligheten tycks inte kunna anammas om den inte först blivit bild; den dominerande plats allehanda avbildningar, allt­ifrån speglar till fotografier, filmer och ­videoupptagningar har i de flesta männi­skors liv visar väl just detta.

Om kravet på bilden som trovärdig illusion varit den västerländska konstens tvångströja, har den också varit en fruktbar sådan; den har lett till så väsensskilda företeelser som stilistisk variationsrikedom, uppfinningen av perspektivet under antiken och renässansen, och – i en sinnrik tradition från antiken och framåt – en alltmer uppdriven formell skicklighet i att illudera döda ting och levande materia.
**
När konsten skilt** sig från verkligheten har den oftast gjort det genom att förhöja intrycket av den: en verklighet verkligare än verkligheten själv, som i flamländska barockstilleben. Ett litet antal målare har adderat ett gåtfullt element till världen, något vi annars bara tycks uppleva under mycket speciella betingelser; det kunde uttryckas som ett tingens tilltal. I målningar av Piero della Francesca, Carpaccio, Rembrandt eller Chardin, av Goya, Ce­zanne, Monet eller van Gogh ser inte bara vi världen, utan världen ser oss. Föremål, stjärnhimlar, landskap, vatten, växter och levande varelser betraktar oss med sitt främmande vara. Det är den blicken som då och då löser det västerländska måleriet ur dess lyckligt-olyckliga fångenskap i världen.
**
En tradition som däremot** bejakar och förädlar denna fångenskap är en extrem avart av stillebenmåleriet: det mångtusenåriga fenomen som så småningom, vid sekelskiftet 1800 i Frankrike, kom att kallas trompe-l’œil, ögonbedrägeri. Här har verklighetsillusionen drivits så långt att en sammanblandning med det avbildade står på spel, för tanken likväl som för sinnena. Trompe-l’œil-konsten går tillbaka på den tid då våra föreställningar om empiri, sinnlig iakttagelse som kunskapsform grundlades: den grekiska antiken. Romaren Plinius berättar i sin ”Naturhistoria” från första århundradet e Kr om en tävling i konstskicklighet mellan de grekiska målarna Zeuxis och Parrhasios – tävlande greker är vår kulturs embryo, inte bara idrottsligt. Zeuxis målade druvor så verklighetstrogna att fåglarna försökte äta av dem. Parrhasios däremot dolde sin målning bakom ett draperi. När Zeuxis ville dra undan det visade det sig vara målat på väggen. Han förlorade tävlingen, för, som Plinius säger, han hade bara lyckats lura fåglarna, medan Parrhasios lyckades lura en konstnär.

Annons
Annons
Annons