Recension

Tokstollen (Pierrot le Fou)En nypremiär i rättan tid

Under strecket
Publicerad
Annons

Jean-Luc Godard, född i Paris 1930, är en av de ytterst få filmregissörer som uppnått stjärnstatus. För att komma dithän har han också varit så mycket mer än en oerhört produktiv regissör. Han var tillsammans med François Truffaut, Jean-Pierre Melville och andra unga franska filmkritiker med och myntade begreppet Nouvelle Vague; den nya våg som i slutet av 50-talet skulle svepa bort stelnade konventioner och pånyttföda filmen, ge den ett nytt språk och nya uttrycksformer.
Tidskriften Cahiers du cinéma var deras forum och det var här man utvecklade de då helt nya tankarna att en bra filmregissör satte sin prägel på filmen, att han var en auteur, en skapande kraft med samma status som en författare eller målare. Man förde fram och hyllade Hitchcock, William Wyler och John Ford som sina mästare och förebilder. När Cahiers-gruppen så började göra egna filmer omsatte man sina teorier i praktiken och förändrade filmhistorien för all framtid med debuter som Till sista andetaget och De 400 slagen.
När nu Svenska filminstitutet i sin serie av nypremiärer av gamla klassiker väljer att visa Tokstollen är det ett ganska klokt drag. Dels därför att det är Godards kanske mest lättillgängliga film, gjord under hans mest kommersiellt framgångsrika period på 60-talet och den av hans filmer som mötts med mest lovord av kritikerkåren vid premiären 1965, dels därför att den med sitt fyrverkeri av Godardska stildrag fungerar som en ypperlig introduktion till en alldeles egen filmvärld.

Den yttre handlingen är en klassisk thrillers. Ferdinand (Jean-Paul Belmondo) lämnar ett ytligt och tråkigt överklassliv för kärleken till den unga vackra Marianne (Anna Karina). Tillsammans flyr de från Paris sedan de involverats i skumma blodiga vapenaffärer och styr längs Frankrikes floder ner till Rivieran. Här prövar de på ett primitivt äventyrsliv med näringen från jakt, fiske och kärleken till varandra, men efter en tid längtar Marianne efter spänning. De ger sig av på nytt och möter snart mer spänning än någon kan önska och det hela - vågar jag avslöja - ändar i ond, bråd död.
Tokstollen vore nu inte en Godard-film om den var så enkel som ett handlingsreferat antyder. Filmen kan ses som en brytpunkt i regissörens produktion, där stildrag från Nouvelle Vague och Après Nouvelle Vague samsas sida vid sida.

Annons
Annons
Annons