Annons

Lång dags färd mot nattEn mycket välspelad tragedi om förödda liv

Anna Bjelkerud, Claes Månsson och Fredrik Evers i ”Lång dags färd mot natt”.
Anna Bjelkerud, Claes Månsson och Fredrik Evers i ”Lång dags färd mot natt”. Foto: Ola Kjelbye

Anna Bjelkerud imponerar särskilt som modern i ”Lång dags färd mot natt” – ett urdrama som ekar antiken men också ligger till grund för en modern psykologisk realism. Göteborgs stadsteater gör en traditionell men ståtlig och mycket välspelad version.

Publicerad

Vissa pjäser är som katedraler där det mänskliga villkoret ekar: att födas, att hoppas stort, att falla tungt och plågsamt dö. ”Lång dags färd mot natt” är ett sådant drama, skrivet med en tyngd som var dess avsikt att skildra själva idén om arvssynden. Om hur vi speglar och skadar varandra – förgiftar och slåss med dem som står oss nära. Kärnfamiljen som isoleringscell.

”Lång dags färd mot natt” är ren och skär teaterhistoria. Skriven av Eugene O’Neill, skänkt till Dramaten. Premiär 1956. En självbiografisk skildring av en familj där livslögnerna med åren blivit epos, förstärkta av det teatrala som hela familjen lever och andas. Pappa James kom tidigt att köpa en pjäs som blev en enorm framgång och som han spelat år ut och år in. Mamma Mary som fått bo på dåliga hotell och levt med James sjukliga snålhet. Sönerna som aldrig kunnat leva upp till pappas storslagna drömmar – och bakom alltihop den fattiga irländska bakgrunden, som färgat deras sociala ställning och liv.

Annons
Annons
Annons