X
Annons
X
Recension

De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel En mörkt lysande avhandling

Gräsligheter, nattsvart ondska och spökerier i förfallna medeltidsslott hör till de återkommande ingredienserna i den gotiska romanen, som introducerades på 1700-talet av engelska författare som Horace Walpole och Ann Radcliffe för att sedan raskt sprida sig i Europa. Genren blev på 1800-talet populär också i vårt land men avfärdades länge av kultureliten som föraktlig ”skräckromantik” och förbigicks därför i litteraturhistorien. Först på senare år har forskarnas intresse vaknat, sedan gotikens onda blommor åter spirat upp hos konstnärligt ambitiösa författare inom den yngre generationen. Flera av dessa författare har sina rötter i populärkulturen, som sedan slutet av 70-talet översvämmats av gotik eller ”skräckel”, inte bara i litterär form utan också som film, rockmusik (”gothrock”), tecknade serier och dataspel.

Den internationella forskning som nu föreligger på området har redan hunnit bli omfattande, men det mesta är ytligt eller ideologiskt vinklat på ett sätt som knappast underlättar förståelsen. Moralister har förfasat sig över våldsinslagens förmodade (men obevisade) inverkan på barn och ungdom. Marxister har tolkat gotiken som symptom på det västerländska kapitalistiska samhällets dekadens och främlingsrädsla. Psykoanalytiker har spekulerat om gotikens rötter i vår undermedvetna skräck för "den andre".
Feminister har talat om en speciell "kvinnlig gotik" som i grunden skulle vara ett uttryck för vantrivsel i manssamhället, dock utan att lyckas klargöra hur denna gotik skiljer sig från den som skapats av manliga författare.
Vederhäftig information om den gotiska genrens historia och verkningsmedel får man däremot i två böcker av den svenska litteraturforskaren Yvonne Leffler, "I skräckens lustgård" (1991) och "Horror as Pleasure" (2000), som dock i huvudsak begränsar sig till den renodlade skräckromanen och dess efterföljare inom filmen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X