Den stora kyrkanEn modig lovsång till födelsen och döden

Tove Folkesson, född 1981, är författare. Hon tilldelades SvD:s litteraturpris 2017.
Tove Folkesson, född 1981, är författare. Hon tilldelades SvD:s litteraturpris 2017. Foto: Sara Mac Key

Tove Folkessons nya roman är en balansakt mellan de små bestyren och livets omvälvande skeenden. Det är högstämt och allvarligt, men präglas också av Folkessons förunderliga humor, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad
Albert Bonniers förlag
Foto: Albert Bonniers förlag
Annons

Att läsa Tove Folkesson är som att kliva in i ett hemligt rum. Ett privat rum där försök till barnalstrande, bröllop, graviditet, död och barnafödande pågår. Det är intimt och litet därinne – i den ”lilla kyrkan”. Samtidigt söker den nya boken, som tar vid där ”Hennes ord” (2019) slutar, att omfamna hela tillvaron; allt som ryms under himlavalvets kupol. Det är det som är ”Den stora kyrkan”, och romanen är en ständig balansakt för att rymma dessa två perspektiv i ett och samma andetag: det lilla och det stora, det enskilda och det universella.

Med ”Den stora kyrkan” gör Tove Folkesson det inte särskilt lätt för sig. Det är verkligen inte den enklaste av saker att litterärt skildra det egna livets små och stora bestyr så detaljerat och tätt inpå, och samtidigt få det som utspelar sig i den lilla kyrkan att angå alla oss andra som vistas under samma himmel. Det mest självklara sättet att lösa det dilemmat vore kanske att zooma ut och skapa ett slags distans inom romanen till det som gestaltas, men Folkesson gör tvärtom: hon kryper ännu närmare. Och jag tror att det är just detta konsekventa mark- och grodperspektiv som gör att boken till sist får vingar; den lilla kyrkan blir stor, ett rum där alla får plats.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons