Annons
X
Annons
X

Monica Braw: En modig kamp på männens villkor

(uppdaterad)

Det kinesiska 1900-talets kvinnoideal har förändrats radikalt i takt med snabba samhällsomvälvningar. Kvinnornas frigörelse har ofta motiverats som en god investering i revolutionen, industrin eller familjen.

En affisch från 1973 som uppmanar unga kvinnor att arbeta i den tunga industrin. ”Järnflickor” var ett ideal som låg i tiden. ”Allt män kan göra, kan kvinnor också göra” löd slagordet.
En affisch från 1973 som uppmanar unga kvinnor att arbeta i den tunga industrin. ”Järnflickor” var ett ideal som låg i tiden. ”Allt män kan göra, kan kvinnor också göra” löd slagordet.

**Att flyga med **China Airlines inrikes i början på 1970-talet innebar att bli vänligt, om än inte så elegant, betjänad av flygvärdinnor som såg rultiga ut i sina lager av gröna Maouniformer och med håret i flätor eller tofsar. Det är ett oändligt avstånd mellan dem och dagens storstadskvinnor, slimmade med böljande hår och förlängda ögonfransar.

När jag reste i Kina under sluttampen på ”den stora proletära kulturrevolutionen”, som det officiellt hette, och gjorde intervjuer till min bok ”Kvinna i Kina” (1970) var den gängse slogan ”Kvinnor bär upp halva himlen”. I den andan fick jag höra berättelser av huvudsakligen två slag: hur kvinnor hade behandlats som djur förr – visat i den revolutionära operan ”Flickan med det vita håret” – och hur de genom modig kamp på mäns villkor – visat i den revolutionära operan ”Kvinnokompaniet” – tagit plats och nu var jämställda både i hem och arbetsliv. I en liten by stapplade gamla mormor fram på bundna fötter som en symbol för tidigare kvinnogenerationers plåga medan barfotadoktorn som stack nålar i mina näsvingar för att bota mig mot influensa var ung, kapabel och betrodd. Ja, min snuva försvann.

**Men sådana iakttagelser **är en kringresande utrikeskorrespondents. Marina Thorborg har ägnat sig åt att forska om kvinnans ställning sedan 70-talet, speciellt gällande arbetsförhållande på landet och i industrin. Hon är professor i ekonomisk historia vid Södertörns högskola och författare till ”Kvinnor i Kina. Pirater, järnflickor och finanslejon” (Atlantis).

Annons
X

Under årens lopp har det kommit många böcker om moderna kinesiska kvinnor, alltifrån Helen Foster Snow som tillbringade tid med kommunisterna i Yenan på 1930-talet och sedan under namnet Nym Wales skrev ”Women in modern China” (1967) till Xinran, kvinnlig journalist som gjorde uppmärksammade intervjuer publicerade i väst som ”The good women of China. Hidden voices” (2002). Thorborgs redogörelse för kvinnornas ställning från den kinesiska historiens äldsta dagar till vår tid ger tyvärr intryck av klippbok. Vissa av de ganska korta styckena verkar direkt tagna ur akademiska uppsatser. En del har troligen skrivits på engelska, så talas det till exempel om Tian An Men square i stället för Himmelska fridens torg. Språket är uppblandat med mycket statistik och pendlar mellan strikt och slängigt, kommateringen mer än brukligt godtycklig.

**Men sådant kan **inte förta intrycket av en gedigen genomgång av kvinnans ställning i Kina genom tiderna. Det finns många aspekter att fästa sig vid, inte minst det våld som fortfarande är långt ifrån utrotat. Under vissa tider har det lett till kvinnobrist, delvis på grund att dödandet av nyfödda flickebarn. Aktiv vanvård uppskattas ha tagit livet av fem procent. I dag finns det utländska adoptioner. Fotbindning ledde så ofta till blodförgiftning och andra skador av en tiondel av de kvinnor som utsattes för detta dog.

Kinas historia visar dock upp många starka kvinnor. Under Tangdynastin (618–907) fanns en officiell kvinnoarmé och under Taipingupproret i mitten på 1800-talet bildades också en sådan. Bland revolutionära kinesiska ungdomar som studerade i Japan i början av 1900-talet lärde sig unga kvinnor av tillresta ryska anarkister att tillverka bomber. Flera hyllades sedermera som nationaliströrelsens och kommunismens hjältinnor.

**Till många intressanta **trådar i Thorborgs bok är den kanske viktigaste skärskådandet av hur det kinesiska kommunistpartiet har förhållit sig till kvinnor. Kvinnor hade naturligtvis arbetat inom jordbruk och hantverk i alla tider, men i början av 1900-talet började de också söka sig – eller säljas – till industriarbete i städerna. Samtidigt fick kvinnor möjlighet att gå i skolan och de mer välbeställda fick ganska omfattande utbildning. Under 20- och 30-talen existerade det i städerna ”moderna” kvinnor som engagerade sig för frigörelse i kvinnoorganisationer som förhöll sig oberoende till både nationalistpartiet och kommunistpartiet. Båda underströk nämligen att kampen för ett bättre samhälle som helhet var viktigare än kvinnofrågan. Denna inställning är genomgående inom kommunistpartiet och därmed i Folkrepubliken sedan dess grundande 1949. Mer än en gång har frågan om kvinnans frigörelse fått stå tillbaka för familj eller produktion, med motiveringen att den dag partiet har byggt upp idealsamhället kommer kvinnoemancipationen att automatiskt ha förverkligats.

Inom kommunistpartiet hyllades kvinnorna till att börja med ofta som offer och martyrer. De första kvinnliga hjältarna var partiveteraner. Kvinnor skulle delta i produktionen med den påföljden att kvinnoaktivisternas kamp mot urusla arbetsförhållandena fick stryka på foten. Under åren närmast efter Folkrepublikens bildande fick de sedan höra att kvinnans uppgift framför allt var att ”uppfostra revolutionär avkomma”. ”Den harmoniska äktenskapspolitiken” blev en slogan, även om det gavs tillfälle att i organiserad form ”tala bittert” om äktenskapet så länge man bara inte kritiserade familjen som begrepp.

Under ”det stora språnget” i slutet av 50-talet var det kvinnornas plikt att både arbeta, föda barn och uppfostra dem samt att ta hand om hushållsarbete. Under massiva kampanjer fick de höra slagord som: ”Ta månljuset och använde det som solljus”. Det ledde dock till omfattande protester eftersom kvinnornas hälsa äventyrades. Till och med Folkets Dagblad tog upp utnyttjandet av kvinnokraft på landsbygden. Det ledde till vad Thorborg betecknat som ett lappkast. Kvinnorna skulle nu ges mer tid för sina ”plikter”, det vill säga ”hushållsarbete, barnomsorg, sömnad och tygskotillverkning.”

Den underliggande orsaken till sådana kampanjer gällde tillgången på arbetskraft. Vissa tider ansågs alla vara sysselsatta i arbete, andra tider rådde i praktiken stor arbetslöshet. Kvinnorna utsågs redan 1951 av partiet till ”reserver för produktionskrafterna”.

Man kan dock inte bortse från att många lagar som var avsedda att skydda kvinnor och att göra dem jämlika – ibland som bekant en motsättning – instiftades under Folkrepublikens första år. Men många gånger skulle tillämpningen ha gått stick i stäv med kampanjer för till exempel ökad produktion. Officiellt hyllades dock kvinnor för enorma och lyckade arbetsinsatser på jämlika villkor med utnämningar till ”järnflickor” i stil med arbetets hjältar, vanligt i kommunistländer. De kunde vara gruvarbetare, piloter, geologer eller dubbelarbetande mammor.

Värst drabbade av alla politiska omkastningar har landsbygdens kvinnor blivit. De hade historiskt sett på sätt och vis varit mer jämställda än kvinnorna i städerna. Deras fötter hade inte varit bundna eftersom de måste arbeta i jordbruket, deras arbete med att väva och sy behövdes och deras sysslor gav i bästa fall möjlighet att ta hand om hem och hushåll samtidigt. Men genom kollektiviseringen förlorade de den sortens liv. Resultatet blev att fler bördor än tidigare lades på kvinnorna. De tog bland annat formen av möten och obligatoriska studier, men också fler barn på grund av bättre levnadsförhållanden under vissa perioder. Deras möjligheter till extra inkomster minskade efter att bland annat skor och kläder kom att tillverkas industriellt, inte i hemmen. Utvecklingen gynnade i stället att männen. Genom kommunistpartiet fick de utbildning i samband med ”de fyra moderniseringarna” av jordbruk, industri, vetenskap och försvar i början av 60-talet.

En citerad kinesisk forskare, Liu Jieyu, talar om den ”otursförföljda generationen” kinesiska kvinnor. Det är kvinnor födda i städer mellan 1948 och 1957. Hela deras liv har präglats av olika kampanjer som inskränkt deras möjligheter. De överlevde med nöd och näppe den stora svälten 1959–61, deras skolutbildning stäcktes av kulturrevolutionen, då de skickades ut på landet för att ”lära av bönderna”. När de gift sig utsattes de för ettbarnspolitiken. På 80-talet avskedades de i effektivitets- och kvalitetskampanjer. På 90-talet uppmanades de att sluta arbeta för att lindra arbetslösheten. De tvångspensionerades ofta vid 45 års ålder med liten ersättning.

De frågor som engagerar många av kvinnorna i dag är egentligen samma frågor som i går, kanske bara i ny tappning; i dag talar man om våld, sexualisering och diskriminering på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.

**Det finns ändå **naturligtvis många historiska förebilder. I vår tid kan nämnas Chen Muhua, centralbankschef 1985–88 och därefter ledare för det kommunistiska kvinnoförbundet. Hon inspirerade till lagstiftning som gynnar kvinnor på olika sätt.

Jag var för några år sedan handledare till en kinesisk student som ville ta en masterexamen i Sverige. Hennes uppsats var undermålig men hon bönade och bad att jag skulle hjälpa henne att bli godkänd. Hon vågade inte återvända till Kina utan examen eftersom hela släkten lagt ihop pengar för hennes uppehälle här. Man kan tycka det är ett framsteg att en flicka skulle ha en hög examen, något som förr i tiden bara gällde män. I själva verket blev hon enbart en investering som skulle generera avkastning i form av prestige och inkomster. Hennes studier hade ingenting att göra med hennes eget väl och ve. I ett större sammanhang verkar Kinas kommunistparti under hela sin existens haft en liknande inställning till landets kvinnor, något som Thorborg förtjänstfullt beskriver.

Monica Braw
är fil dr i japansk historia och var SvD:s korrespondent i Östasien 1983–93.

Annons
Annons
X

En affisch från 1973 som uppmanar unga kvinnor att arbeta i den tunga industrin. ”Järnflickor” var ett ideal som låg i tiden. ”Allt män kan göra, kan kvinnor också göra” löd slagordet.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X