Recension

Marie-AntoinetteEn menuett i rocktakt

Kirsten Dunst är utmärkt som den fnissiga och osäkra Marie-Antoinette som gör entré i det stela franska hovet.
Kirsten Dunst är utmärkt som den fnissiga och osäkra Marie-Antoinette som gör entré i det stela franska hovet.
Under strecket
Publicerad
Annons

En ren konsumentupplysning: Sitt inte och vänta på halshuggningsscenen, den kommer inte. Ingen försöker suga upp det kungliga blodet från Frankrikes drottning med en näsduk. Sofia Coppola sätter punkt vid flykten till Varennes.
Att inte vinkla berättelsen utifrån det mest slitna historiska allmängodset är smart, och ett exempel på den kompromisslöshet som genomsyrar hela filmen, och som ger utdelning. Man kan konstatera att Sofia Coppola missar en del gratisaction, men det är uppenbart att hon har haft en tydlig idé som inte lämnat utrymme för några förment obligatoriska inslag.
Förlagan, Antonia Frasers tjocka avhandling om Marie-Antoinette från 2001, är ett enda långt försvarstal. Den genomgående tesen är att drottningen enligt de flesta ögonvittnen var en godhjärtad men knappast intellektuell ung dam, som skickades från Wien till Versailles när hon var 14 år, som en bricka i sin mamma kejsarinnans politiska spel.

Sofia Coppola har plockat russinen ur Antonia Frasers kaka och tagit fasta på just hur ung Marie-Antoinette var när hon giftes bort; hur jobbigt det måste ha varit för en fjortis att komma ensam till ett nytt land och bli ihopföst med en kille som hon inte passade ihop med. Att deras icke existerande sexliv snabbt blev en riksangelägenhet (i två länder!) kan inte ha gjort det hela lättare.
Och Sofia Coppola kan det här med att skildra tonårstjejer och den något mognare varianten, 20-nånting-åringar, det har vi redan sett i The virgin suicides och Lost in translation.
Här gör Virgin suicides-stjärnan Kirsten Dunst en utmärkt Coppola-comeback som Marie-Antoinette, och det är lätt att tro på hennes fnissiga, osäkra entré i det stela, franska hovet. Alla historiska fakta prickas av i någorlunda rätt ordning, men det är ett känslotillstånd, snarare än en biografisk berättelse, som Sofia Coppola frammanar.
Liksom i sina tidigare filmer lika mycket med hjälp av musik och miljöer som med regi och dialog. Som när kameran zoomar ut och vi ser Marie-Antoinette som en liten prick på en balkong i Versailles, medan ännu ett av kejsarinnans förmanande brev läses upp som voice-over. Det är en av många eleganta illustrationer av ensamhet och isolering.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons