Recension

Olof Thunmans UpplandEn medioker skalds mästerliga bildkonst

Under strecket
Publicerad
Annons

Bland dem som ger sig ut i markerna nynnande på vandringsvisan med de daggstänkta bergen, är det troligen få som känner till vem som är textens författare. Att samme författare har skrivit texten till Upplandssången håller möjligen en lokalpatriotisk upplänning reda på.
Därutöver har Olof Thunman (1879-1944) förmodligen hamnat i den stora glömskan. Gunnar Brusewitz - som avled förra sommaren - och Allan Ellenius väcker nu minnet av Thunman till liv: i den vackra och rikt illustrerade volymen Olof Thunmans Uppland presenteras den flitige mångsysslaren och hans kärleksfulla förhållande till sitt landskap.

Någon stor skald var Thunman inte. Trots ett fyndord som ”daggstänkta” och en del andra originella ordsammansättningar, saknade han djupare intresse för att på allvar arbeta med bild- och formspråk. Annorlunda förhåller det sig med hans bästa bildkonst: i utsökt välarbetade, både atmosfärtäta och topografiskt
pålitliga tusch- eller blyertsteckningar, laveringar och någon gång målningar i akvarell eller olja dokumenterade han sitt Uppland. Huvudsakligen rörde han sig - det gäller även bokstavligt: till fots iförd rejäla pjäxor, eller någon gång på cykel - kring Uppsala och upp mot landskapets norra delar ut till kusten. Om hans förmåga att teckna havet skriver Brusewitz träffande: ”Varje löddrande skum och sprutande stänk får sin hängivna skildring och ändå lyckas Thunman få dramatiken att fungera som ren impression, det är imponerande.”
I inlandet sökte sig Thunman helst till det förflutnas avtryck i landskapet: runstenar, gravhögar och andra spår av gammal bygd. Den litet dova streckteknik som han sannolikt lärt av Nils Kreuger, blir hos honom en rikt varierad värld av tecken.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons