Annons
X
Annons
X

En märklig syn på partiers samarbete

Både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har en märklig inställning när det gäller att på förhand diskutera hur partierna ska samarbeta efter valet. Vill Reinfeldt skrämmas? Och vad ska Löfven avslöja – och varför? undrar professorn i statsvetenskap och grundlagsexperten Olof Ruin.

Olof Ruin
Olof Ruin Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

BRÄNNPUNKT | BLOCKPOLITIKEN

Regeringsfrågan togs återigen upp under partiledardebatten i söndags. Som vanligt kritiserade Fredrik Reinfeldt Löfven för att han inte omgående och uttryckligen räknar upp de partier som han vill bilda regering med om dagens alliansregering tvingas avgå hösten 2014. Löfvens svar var att ett sådant kommer att levereras i god tid före själva valet. Jag förstår framförallt inte statsministerns iver att ständigt vilja aktualisera denna fråga, som journalister gärna hakar på, men jag tycker samtidigt inte heller att Löfvens svar var tillfredsställande.

Reinfeldt verkar helt leva kvar i åren 2006-10. Det var en för svensk politisk historia märklig period. De fyra borgerliga partierna samarbetade inte endast inbördes väl utan hade även egen majoritet i riksdagen. Man kan säga att Sverige under denna mandatperiod hade en form av parlamentarism som påminner om den klassiska engelska: regeringen styr, oppositionen opponerar och föga samarbete äger rum mellan de två sidorna. Detta tvåpartimässiga drag förstärktes av att de tre oppositionspartierna under två år av denna mandatperiod bildade ett så kallat rödgrönt block.

Nu är situationen en annan. Den påminner mer om hur det brukar vara inom svensk politik med en regering som regerar i minoritet och ett partilandskap som är uppsplittrat. Visserligen pågår alltjämt ett nära samarbete mellan de fyra borgerliga partierna inom ramen för en allians men den regering de bildar saknar eget flertal i riksdagen. Därtill har dess stöd i allmänna opinionen kraftigt försvagats och några av dess partier riskerar rentav att helt falla ur riksdagen efter nästan val. Vidare är det rödgröna block som existerade en kort tid upplöst och de tre partierna står organisatoriskt fria från varandra. Slutligen har ett helt nytt parti, Sverigedemokraterna, gjort sitt inträde i riksdagen.

Annons
X

Varför insisterar den parlamentariskt försvagade Reinfeldt på att i olika sammanhang ändå ta upp regeringsfrågan? Jag kan tänka mig två förklaringar till denna iver som riskerar att var direkt kontraproduktiv genom att slå mot honom själv och hans eget parti.

En förklaring är väl en vilja att skrämma med Vänsterpartiet, att ge intryck av att om alliansen tvingas avgå kommer Löfven att låta sig styras av detta parti. Det är självfallet legitimt att tycka illa om detta parti liksom om andra, men det förvånansvärda är ändå att ledaren för en minoritetsregering, som ofta får hanka sig fram med stöd av Sverigedemokraterna, tar upp en diskussion om olämpliga partners. Skall man tolka denna upptagenhet med vänsterpartiet och dess roll i politiken som att man inom alliansen trots allt ändå tycker att sverigedemokraterna är bättre? Jag vill inte tro det. I andra sammanhang har man tagit klart avstånd från SD.

En annan förklaring till Reinfeldts diskussionsiver är att han verkligen tror att alliansen på nytt kan leverera underlag för en majoritetsregering såsom under åren 2006-10. Visst, ingenting är uteslutet så rörlig som väljarkåren blivit. Men det ter sig osannolikt. Klart är emellertid att Centerpartiet och Kristdemokraterna fortsätter att orientera sig högerut på jakt efter moderata röster samtidigt som de också räknar med stödröstning från moderater. Strategin kanske lyckas. Men om den misslyckas går röster, som Moderaterna kunde ha fått, helt till spillo och alliansen som sådan är upplöst. Reinfeldt lever farligt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag kan tänka mig att trogna moderater mellan skål och vägg ibland frågar sig om inte en tidigare upplösning av alliansen och därmed ett avskuddande av dessa partier som hänger på gärdsgården hade varit att föredra. En större rörelsefrihet hade uppnåtts för det egna partiet. Men varför överhuvud i förtid aktualisera denna typ av parlamentariska problem?

    Det svar som Löfven å sin sida gav i regeringsfrågan under partiledardebatten var att han ”i god tid före valet” skulle ge besked. Varför utfärdar han ett sådant löfte? Jag förstår inte heller denna iver att i förtid binda upp sig.

    Vi har nu så många som åtta partier företrädda i riksdagen. Några av dessa kanske försvinner efter valet 2014, något kanske till och med tillkommer. Mängden av partier utgör i sig ett problem. En fördel är trots allt att väljarna ställs inför olika alternativ och förhoppningsvis även olika tydliga skillnader att välja mellan. Att såsom Löfven gör lova att redan före valet 2014 deklarera vem han vill regera ihop med utan hänsyn till det väljarstöd olika partier fått i valet ter sig ur demokratisk synpunkt i alla fall konstigt.

    Rimligtvis måste ett partis väljarstöd också spela en roll för en kommande regerings sammansättning. Framgång i sig skall dock inte ses som någon automatisk inträdesbiljett. Ett i ett val framgångsrikt parti kan rentav utöva större inflytande på politiken utanför än inom en regering. Det är bland annat något som de LO-förbund bör tänka på som på sistone krävt att Vänsterpartiet skall ingå i en regering ledd av Lövfen.

    En ny konstitutionell regel kommer att tillämpas efter valet nästa höst. Den stadgar att en nyvald riksdag uttryckligen genom omröstning skall pröva om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än häften av ledamöterna röstar nej skall han entledigas. Självfallet vet vi inte hur det kommer att gå. Men om Reinfeldt inte automatiskt får ett nytt förtroende vidtar förhandlingar under talmannens ledning. Resultatet kan naturligtvis bli en majoritetsregering även om det troliga är att vi, såsom ofta skett i svensk parlamentarisk historia, får en minoritetsregering.

    Vare sig den består av vänster, borgerlighet eller en kombination av de två är det viktigt att den inte omfattar många partier. En minoritetsregering bestående av många partier hamnar lätt i långa interna överläggningar om en gemensam linje. Det kan göra det svårt att gå in i ytterligare förhandlingar för att därmed uppnå en majoritet i riksdagen.

    OLOF RUIN

    professor statsvetare

    Debatt om demokratin och valsystemet:

    Läs även

    Annons
    Annons
    X

    Olof Ruin

    Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X