En mardröm för journalister

Syrien är allt svårare att bevaka, det visar bortrövandet av journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström. Lars Gunnar Erlandson, styrelseledamot i Reportrar utan gränser, berättar om sina journalistiska erfarenheter i ett land som nu rankas bland de sämsta i världen vad gäller pressfrihet.

Under strecket
Publicerad
Journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström fördes bort när de var på väg att lämna byn Maaloula, nordväst om Damaskus.

Journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström fördes bort när de var på väg att lämna byn Maaloula, nordväst om Damaskus.

Foto: AP
Annons

Damaskus kokade. Något som såg ut som ett oorganiserat karnevalståg drog genom gatorna. Jag hade varit i Damaskus åtskilliga gånger genom årens lopp. Jag hade inte sett något som liknade den yra som kännetecknade staden denna junidag år 2000. Spontana demonstrationer var normalt sett helt enkelt bannlysta. Det som nu skedde skulle föreställa sorg. Det skulle vara en manifestation för att hylla diktatorn Hafez al-Assad som efter några års sviktande hälsa avlidit 69 år gammal. Talkörerna ropade leve Bashar. Den 34-årige Bashar, diktatorns son skulle ta över makten i Syrien.

För första gången på mycket länge kunde journalister röra sig fritt efter Assads död och under begravningsdagen. Vi var inte övervakade av ”Ministry of thruth”, som Independents Robert Fisk brukar kalla informationsministeriet. De uppsluppna i Damaskus, såväl som i så många andra delar av Syrien i likhet med omvärldsbedömare i vida kretsar, trodde att den unge ledaren skulle åstadkomma något nytt. En viss uppmjukning kunde iakttas. Det såg ut så ett kort tag, men snart återgick det till den brutala ordning som hade kännetecknat pappa Assads 30-åriga styre.

Annons
Annons
Annons