Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Min kamp, del 6 En man som heter Karl Ove

Den sista delen i Knausgårds ”Min kamp”-serie belönar läsaren med en stark vision av överlevnad i familjelivet, skriver Arne Melberg.

Karl-Ove Knausgård går till rasande attack mot ”cyklopernas land” Sverige.
Karl-Ove Knausgård går till rasande attack mot ”cyklopernas land” Sverige. Foto: SCANPIX

Min kamp, del 6

Författare
Genre
Prosa

Norstedts 1126s Övers. Rebecca Alsberg

Är ”Min kamp” en roman?

På omslaget till varje del står det att vi läser en roman, men boken uppfyller inte traditionella kriterier på roman: här finns ingen intrig, ingen övergripande fiktiv konstruktion. Karl Ove Knausgård deklarerar också själv, i den andra delen, att han vill komma ur en verklighet som är ”ockuperad av fiktion” och att han bryter romankontraktet. Han vill komma ut i det ”öppna”, som han flera gånger uttrycker sig med en fras från den tyska poeten Hölderlin.

Det gör han genom att uteslutande skriva om sig själv, sina minnen, sina närmaste, genom att insistera på autenticitet och på identitet mellan författare, berättare och huvudperson. Inslaget av självbiografisk memoar är således starkt men inte odelat: här finns också betydande inslag av essäistisk reflexion.

Annons
X

Minnesarbetet betyder att Knausgård av idag minns Karl Ove av igår, en pågående perspektivväxling som samspelar med växlingen mellan essä och roman och som dessutom är geografisk: mellan Sverige, där han befinner sig i skrivandets nutid, och uppväxtens Norge, som är minnets dåtid. I den sista delen är Norge inte bara en plats för minnen utan också för en rad återbesök, där Knausgård konfronteras med reaktionerna på utgivningen av de första delarna.

Som alla självbiografer reser Knausgård anspråk på sanning: han vill bli trodd på sitt ord. Om någon skulle ha invändningar mot hans historieskrivning kan han ju inte hänvisa till att hans arbete skulle vara fiktion med andra eller inga sanningsregler. Undantag är del tre, som utspelas när den 18-årige Karl Ove är lärarvikarie i Nordnorge: där har han fingerat personnamn och ortnamn vilket ger hela delen en gammaldags karaktär av nyckelroman. I denna sista del, där han ägnar en hel del utrymme åt attrecensera sig själv och sina kritiker, dömer han ut denna strategi som misslyckad.

Hela projektet avslutas med att Knausgård lägger ner pennan och förklarar att han är färdig med författandet – en gest med många litterära förebilder och tolkningsmöjligheter. Det kan verka motsatt Proust, som han annars har jämförts med; Proust avslutar ju med att låta sin huvudperson bli författare.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Betyder Karl Ove Knausgårds gest att han är färdig med att skriva om sig själv och kan komma tillbaka till fiktionen? Eller helt enkelt att han avslutat projektet och kan kliva ur berättelsen om sig själv? Eller att han rentav avslutar inte bara sitt eget projekt utan också det som är projektets förutsättning: den självbiografiska traditionen?

    Det finns inga givna svar och de många val- och tolkningsmöjligheterna tycks mig illustrera en stimulerande egendomlighet: den slags litteratur som Knausgård har försökt skriva, som ska säga sanningen om honom själv och berätta hela hans livshistoria, precis som den var och är – den reser genast nya frågor om sanningen och öppnar otaliga tolkningsmöjligheter.

    Liksom en självbiografisk memoar bygger ”Min kamp” på minnesarbete. Men den är ingen krönika: den går inte kronologiskt fram utan växlar tider, perspektiv, platser. Det Knausgård minns är barndom och uppväxt och skolning i Norge, men också de första åren i Sverige. Detta skapar något av ett exilperspektiv: Sverige är den norske författarens frivilliga tillflyktsort, men också platsen för nuets moderna och ickeautentiska liv – medan minnets Norge är förmodernt och autentiskt.

    Sverige är lika med den fiktion som Knausgård känner sig ”ockuperad” av; att minnas Norge är att arbeta sig fram till ”det öppna”. Samtidigt är den svenska exilen projektets nödvändiga förutsättning: bara där finns den plattform där Knausgård kan se tillbaka på sitt liv, mellan gestaltade minnesbilder (Norge) och resonemang (Sverige).

    Minnesbilderna glider över i dialoger, ofta långa dialoger som tenderar till resonemang och därmed känns konstruerade; texten börjar då likna en roman, vilket betyder att den fiktion han ville mota ut så att säga arbetar sig tillbaka.

    De visuella minnesbilderna känns däremot just som minnesbilder. De första delarna, liksom den första tredjedelen av sista delen, ger fina exempel på produktiva möten mellan resonemang och minnesbild, mellan essä och roman. När Knausgård här i den sista delen går över till att skriva enbart essä, om Hitler och Förintelsen, tappar framställningen genast fart och intresse.

    Man förstår motiveringen: Hitlers ”Min kamp” kontrasteras mot Karl Oves kamp, som handlar om att stå pall mot den demoniske fadern, att finna sig själv, att finna sin väg i allt det icke-autentiska, att skriva det vi läser. Det hindrar inte att essän inte blir mer än en hyfsad studentuppsats eftersom den inte förankras i det konkreta minnet. Kampen blir plötsligt abstrakt.

    Växlingarna och perspektivskiftena sätter både subjekt och sanning i gungning. Är verkligen huvudpersonen Karl Ove och berättaren Knausgård en och densamma? Som inte skiljer sig åt som berättare och huvudperson hos Proust, eller som berättaren Strindberg och huvudpersonen Johan, för att nämna ett verk ur den svenska traditionen, ”Tjänstekvinnans son”. Knausgård insisterar på identitet, samtidigt som man måste konstatera att kontrasten är stor mellan den disciplinerade och skötsamme berättaren och den synnerligen labile huvudpersonen.

    Det är en distinktion som alls inte är ovanlig i det självbiografiska sammanhanget, mellan den färdige berättaren och den ofärdige huvudpersonen, mellan det avslutade och det oavslutade. Kanske ”Min kamp” kan sammanfattas som att den oansvarige unge mannen, hunsad av sin far och osäker på sin egen manlighet, blir den mogne och ansvarskännande familjeförsörjaren.

    Karl Ove blir berättare. Karl Ove blir Knausgård.

    Minnesbilderna gör anspråk på sanning och autenticitet; men växlingar och perspektivskiften säger att det finns olika perspektiv och därmed olika tolkningsmöjligheter. Möjligheten finns att den verklighet som Knausgård minns och beskriver är hans subjektiva verklighet, filtrerad i nuets villkor. Han tar själv upp frågan, åtminstone indirekt, när han efter Hitler-essän återkommer till Norge och nuet för att diskutera kritiken från anhöriga och berörda som låtit förstå att de inte känner igen den verklighet han har beskrivit.

    Knausgård avfärdar deras tolkningar och insisterar på sin egen sanning; men själva situationen visar att olika tolkningar alltid är möjliga och att Knausgårds berättelse kanske säger lika mycket eller mer om honom än om den berättade verkligheten. Den självbiografiska litteraturen har alltid ett subjektivt inslag som ibland kommer på kant med sanningsanspråket. Hos Knausgård har subjektet tagit över och sanningen flyttat in i berättaren.

    Resultatet blir, paradoxalt nog, inte att vi ”kommer ut” i det ”öppna”, snarare att vi dras in i en klaustrofobiskt instängd värld. Det vi får beskåda är sängkammaren och vardagsrummet och krogbordet snarare än det som Hölderlin nog tänkte sig: torget.

    Min kamp” påminner inte bara om Proust utan också om de väldiga minnesarbeten som utförts i moderna självbiografier av exempelvis Nabokov, Miłosz och Canetti. I dessa fall handlar det om exilprojekt, vilket det till någon del också gör för Knausgård: minnesarbeten laddade av förlust; förlust av hemlandet, av tillhörigheten, av barndomen.

    Också för Karl Ove Knausgård handlar det om förlust av något som han uppfattar som autentiskt och som han söker i sin egen historia – som han söker och vill återupprätta genom att berätta ”allt”, som det heter i en annan förlaga i den stora traditionen, Rousseaus ”Bekännelser”.

    I Knausgårds textlandskap ingår det självbiografiska minnesarbetet en ohelig allians med essäistens reflexioner och bloggarens insisterande och intimiserande närvaro. I ena änden av detta landskap befinner sig krönikören och memoarförfattaren som vill dokumentera en verklighet; i den andra alla som nu ”tycker” och twittrar och därmed subjektiviserar sanningen.

    Det går inte att komma ifrån att Knausgård ger ett mäktigt bidrag till den intimisering av det offentliga rummet som är ett så påfallande inslag i den samtida kulturen. Men det går heller inte att komma ifrån att han belönar sin tålmodige läsare med en stark vision av uppväxt och familjeliv och författarliv som en kamp för överlevnad.

    Arne Melberg är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo.

    Annons
    Annons
    X

    Karl-Ove Knausgård går till rasande attack mot ”cyklopernas land” Sverige.

    Foto: SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X