En målarpoet med gudomliga anspråk
Från asketiskt stämningsmåleri till koloristisk modernism: Ellen Thesleffs konstnärskap förtjänar att uppmärksammas i sin helhet. De olika uttrycken förenas dock av ett lyriskt, visionärt seende.
Ellen Thesleff, självporträtt från 1894 (beskuret).
Ellen Thesleff, fotograferad 1890.
"Eko" (1891).
"Gerda" (1889).
"Thyra Elisabeth" (1892).
Ellen Thesleff, fotograferad 1900.
"Helsingfors hamn", 1912
"Florens", 1907
Stilleben, 1944.
”Det sköna – uti det omedvetna”, antecknar Ellen Thesleff i sitt skissblock när hon i början på 1890-talet sitter framför egyptiska sarkofager och gotiska kapitäl på Louvren. Pulsen på Paris boulevarder bryr hon sig inte särskilt om, det är i historiens salar hon finner inspirationen. Det låg förstås i tiden. Ett skymningstäcke av mystik och arkaiska fantasier hade sänkt sig över Paris författare och konstnärer, som lodade de inre källorna och lät verkligheten tona bort för den skönhetens värld som erbjöd en äktare sanning.
När finländska Ellen Thesleff nu presenteras i en utställning på Sven-Harrys konstmuseum (se recension i SvD 25/3) kan det ses som en del av den symbolistiska våg som det senaste året sköljt över landets museer. Men det är fråga om ett konstnärskap, sorgligt okänt i Sverige, som förtjänar att uppmärksammas i sin helhet. Samtidigt som hon hade skönheten för ögonen genom hela sin långa karriär fortsatte hon ständigt att utvecklas, sällsynt säker på sig själv. Hon strävade efter fulländning och visste att hon kunde uppnå den. 1912 skriver hon i ett brev: ”Jag har förstått att en målare först är färgkonstnär, sedan lyriker, och att varje solstånd på dagen bör få sin egen teknik.”