Annons
Recension

"K"En makalös bok utan tukt, sans och måtta

Katarina Frostenson (f 1953) debuterade som poet 1978. Hon har även skrivit prosa och dramatik. 1992 invaldes hon i Svenska Akademien, en plats hon fick lämna i januari i år.
Katarina Frostenson (f 1953) debuterade som poet 1978. Hon har även skrivit prosa och dramatik. 1992 invaldes hon i Svenska Akademien, en plats hon fick lämna i januari i år. Foto: Lars Pehrson

Genom akademikrisen har Katarina Frostenson förlösts som författare. Det menar Carl-Johan Malmberg som har läst vad han ser som en naken, vacker och stark bok som vill höja sig över debatten och i stället eftersträva själslig resning.

Publicerad

Det är med häpnad jag läser Katarina Frostensons bok ”K”. Med häpnad för att den är så naken, så stark, så vacker: betydande litteratur trots att den är skriven av en människa på flykt, undan svensk media och folkopinion – eller just därför att den är skriven under de omständigheterna. Författaren är en socialt utstött som skriver ur en personlig kris, sannolikt den svåraste hon befunnit sig i. Men jag kommer att tänka på några ord av den engelske poeten Alexander Pope: ”The rising tempest puts in act the soul”, ”När stormen rasar reser själen sig”. För Frostensons bok har resning och själsstyrka. Att den har det, att Frostenson säger sitt ord med stolthet, tvärvägrar att böja sig för sina många belackare, är något litteraturkritikerna inte har kunnat förlåta henne. ”K” har snabbt fått ryktet som en bok född ur förnekelse, en i grunden osann bok.

Men ”K” har en sanning, en litterär sanning, och den har de som fördömt boken inte hittat fram till – eller ens verkar tro existerar i sinnevärlden. Och finns en sådan sanning ska den underordna sig opinioner och ideologier, kollektiv och konsensustänkande. Det sker inte i ”K”.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons