Annons

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brottEn magnifik fortsättning på Harry Potter-serien

Katherine Waterston och Eddie Redmayne.
Katherine Waterston och Eddie Redmayne. Foto: Jaap Buitendijk/Warner Bros. Pictures

”Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott” är en ren njutning – den första halvtimmen. Men filmserien skulle må bra av en transformation lik den Alfonso Cuaròn stod för i ”Harry Potter”-filmerna.

Under strecket
Publicerad

Grindelwald – spelad av Johnny Depp rullad i florsocker.

Foto: Warner Bros. Pictures Bild 1 av 1

Det tar en timme, men sen panorerar kameran in över Hogwarts för första gången sedan 2011 till förpremiärpublikens märkbara förtjusning – låt vara att det är en ganska kort flashbackscen. Och för all del, man behöver inte vara överdrivet cynisk för att betrakta ”Fantastiska vidunder”-serien som ett sätt att dra ännu lite fler stålar ur ”Harry Potter”-succén, inte minst som den socialt fyrkantige zoologen Newt Scamander har det mesta att förlora i en jämförelse med Harry Potter. ”Fantastiska vidunder”-serien har förvisso ambitioner som går bortanför krasst varumärkessnyltande, men filmerna är inte riktigt där, ännu ska kanske tilläggas.

Tvåan tar vid strax efter föregångaren, med demagogen Gellert Grindelwald i fängsligt förvar i New York. Under fångtransporten till rättegången i London flyr Grindelwald, varpå Dumbledore – ännu inte rektor utan bara Hogwartslärare – tar kontakt med Newt. Dumbledore misstänker att Grindelwald vill värva Credence, barnhemsbarnet som Newt försökte rädda i den förra filmen, och ber därför Newt ge sig till Paris där de båda befinner sig.

Annons
Annons
Annons