Annons
X
Annons
X

Ingemar Lundkvist: En ljuskontroll som alla kan fördra

Gardinen uppfanns som ett svar på behovet att dosera och reglera ljuset, ett humaniserande komplement till fönsterglasets nästan alltför perfekta funktion som skydd och ljusinsläpp. Fönsterhängen skyddar och kultiverar bostadens anblick och identitet, och speglar behovet att kontrollera och försköna.

Foto: IBL

När bohag och ägodelar börjat komma på plats i en ny bostad brukar behovet att begränsa insyn och inflöde av dagsljus göra sig påmint. Som komplement till fönsteröppningarnas placering och dimensioner får det vi klär upp dem med stor betydelse för hemkänsla och trivsel. Tillsammans med glasets förseglande och förmedlande verkan är det gardinen, med förhistoria i egyptiska vävnader och bysantinska draperier, som fullbordar den klimatsäkrande ljusöppningens vision.

Den fönsterkultur som växte fram i medeltidens slutskede, och som sedan under århundraden präglat vår inställning till rummet som den privata sfärens tempel, uppstod som en förgrening av det celesta skivglasets funktion i gotikens sakrala byggnadskroppar. Under katedralkorstågets slutfas på 1200-talet började skivglaset vandra över till bostadshus i kontinentens större städer, och med småningom helt inglasade fönsteröppningar drogs definitiva gränser mellan inne och ute. Den kluvna närvarons visuella pendlande med en skyddad varseblivnings passiva delaktighet gjorde entré.

Under 1400-talet adopterade välbärgade köpmans- och borgarkretsar furstehusens idéer om ljuset som miljö- och rumsskapande faktor. Gardinen, fönsterhänget, förverkligade behovet att dosera och reglera och har i allt väsentligt uppkommit i den glasade öppningens efterföljd. En gardin fladdrande i blåst skapar mest irritation och förfelar sitt syfte. Med mer ombonade interiörer som stilideal ökade efterfrågan på en av senmedeltidens handels- och statusvaror, vävda enfärgade flamländska och italienska tyger i linnelärft och siden. Renässansen och efterföljande kulturepoker innebar inte något avsteg från känslan av privilegierad trygghet i det förseglade rummet, men reducerade och balanserade öppningarnas antal.

Annons
X

Förutom att större öppningar släppte in mer och ibland för mycket ljus, och visade på behovet av en reglerfunktion, inverkade ”kultiverande” faktorer av liknande slag som ledde till att bordets olika anrättningar började hanteras med bestick. Steken eller soppan fick inte längre orenas med primitivt bordsskick, och skulle det heliga ljuset manipuleras så var det med mjukt dämpande material. Där tätt spröjsade färgsatta smårutor lämnat plats för större av mer ofärgat glas blev fönstertyger medel också mot visuell påtränglighet. För att värna det ljusare, öppnare rummet mot fysiskt intrång var det ända sedan byggnader utrustats med lågt placerade väggöppningar luckor och galler som gällde.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I första delen av Norbert Elias omdiskuterade civilisationsteoretiska arbete ”Sedernas historia” från 1939 ges exempel från fransk- och tysktalande områden på vad författaren, från medeltiden och framåt, såg som uttryck för en begynnande ”kultivering av Västerlandet”. Framväxten av fredligare mönster för uppträdande och tilltal, vänligare bemötande av kända och okända och starkare spärrar mot våldsanvändning. Allt sammantaget nödvändiga faktorer för att jämna vägen för ett allmänt bruk av glas i fönsteröppningar.

    Med tiden helt avfärgade gjorde glasrutor bostäder till drivbänkar för idéer om ett bättre jordeliv, och förstärkte européernas dragning till det fjärran okända. Från det att fönsterhänget under 1300- och 1400-talen blir ett attraktivt miljötillägg i normbildande kretsar går det några hundra år innan det etableras i bredare befolkningsskikt. Definitivt avståndstagande mot användning av fönsterhängen möter man i romanen ”Profeten i Pajala” (1979) av Macke Nilsson, som rör sig kring predikanten Lars Levi Laestadius lutheranska väckelserörelse i det tidiga 1800-talets Norrbotten. Att klä sina fönster med gardiner var att vanhelga ljuset med ”djävulens kalsonger”.

    Ruth Chatterton i filmen ”Journal of a crime” från 1934. Foto: IBL

    När det gäller att humanisera det moderna fönster­glasets nästan alltför perfekta egenskaper, och balansera effekter av dagsljusets ibland skoningslösa intensitet, kan en rundtitt i vilket bostadsområde som helst visa att nytillkomna faciliteter för kontroll av dagsljus mycket sällan ersätter de traditionella. Men variationer på temat ljuskontroll kan vara allt från den gamla hederliga rullgardinen till bambupinnar och ljudlöst självreglerande vertikalt hängda remsor av papper, textil eller annat material. Persiennen, spjälgardinen, är praktisk och effektiv men gör inte mycket för rumsbilden, markisen är en lisa solstekta sommardagar. Ingendera har det textila fönsterhängets multifunktionella kvaliteter.

    Gardinen skyddar och kultiverar bostadens anblick och identitet, speglar behovet att kontrollera och försköna, och kan även i aparta sammanhang skapa illusion av hem. I Nobelpristagaren Claude Simons berömda roman ”Jardin des Plantes” (1997) signalerar gardinklädda fönster i ett sönderbombat Stadtmitte i Berlin att någon bor där, har sitt hem där bland ruiner och rester av huskroppar. I samma bok beskriver författaren hur vita muslinsgardiner av aftonhimlens glöd förvandlas till rödgult siden.

    I betydelsen förhänge kan, enligt Gösta Bergmans ”Ord med historia” (1990), gardinens ursprung härledas till 300-talet och Herculaneum. Några hundra år senare hänger draperier och förhängen i valv och passager i bysantinska kyrkor och palats. Från latinets cortina har ordet gardin, efter tyskans Gardine, i början av 1600-talet hittat in i svenskan. Då med betydelsen bäddomhänge, sänggardin, sparlakan. Uttrycket ”sparlakansläxa” kodifierar hustruns uppläxning av äkta mannen bakom sängens förhängen.

    En kuriös form av gardiner, som inte hade mycket gemensamt med ljusreglering, var trettioåriga krigets ”schwedischen Gardinen” – rymningssäkra järngaller som sattes upp kring svenska fångläger. Uttrycket ”Hinter schwedischen Gardinen zu sitzen” – ”sitta bakom svenska gardiner” – ironiserar med svårigheten att ta sig ut.

    Gardinen fungerar antingen ljuset väller ned rakt uppifrån eller mer diskret tittar in från sidan. Fastän jämförelsevis svalt och sparsamt mår vårt nordiska dagsljus bra av att filtreras och balanseras. När vi talar om ljuset är det inte så mycket det dallrande vita, en het sommardag i havsbandet eller på fjället saken gäller. Vad vi menar är det dynamiska ljus som glimmar i ljumma sommarregn, gnistrar i nyfallen snö, får liv och laddning i gryning och skymning, besjälas av molnens gång och rörelser i trädens lövverk. Antingen nu gardinen har kommit till för att reglera och förfina vårt sneda europeiska ljus eller importerats, har den enkla kappan och exklusivt designade draperingen central funktion i en rumsmiljö. I den lilla boken ”Om läsning” från 1906 minns Marcel Proust sin barndoms sommarfönster med lager av gardiner i olikfärgade bomullstyger. ”/…/ ofta solbelysta, men egentligen riktigt irriterande i sitt envisa framhärdande i att sno sig kring sina parallella trästänger, och att fångas in i varandra och i fönstret så snart jag ville öppna eller stänga det.”

    I handlingar från tidigt 1300-tal figurerar fönsterhängen som utsmyckning vid begivenheter som kröningar och furstebröllop. Inför Filip V:s trontillträde 1316 ekiperades fönstren i ett antal rum i slottet Chevauchesuel i Frankrike med gardiner. Några tiotal år senare beställde engelska kronan åtskilliga längder lärft till fönsterkläden i kungens privata svit. År 1380 väckte franske kungen Karl V:s azurblå lärftgardiner avund och skaffade vävaren beställningar. I nordiska länder har man till fest i äldre tider ”dragit stugan”, klätt upp väggar med vävnader medan de låga fönstren oftast lämnades som de var.

    För att komma i allmänt bruk behövde det nya sättet att dosera dagsljus tid och ekonomisk tillväxt efter senmedeltidens befolkningskatastrofer. I en andra fas nådde det städernas köpmän och borgare, för stora befolkningsgrupper förblev fönstren gardinlösa ända in på 1800-talet. När intresse för gardinen som miljö- och inredningsdetalj under 1600-talet vaknade här i Sverige var tunn franskinspirerad lärft vad de flesta ville ha. Bättre dragdämpning gav diagonalvävda vaxade ylletyger av typen ”rask”. I boken ”Gardiner och gardinuppsättningar” (1962) berättar Gunnel Hazelius-Berg att man i Örebro slott 1617 hade gardinklädda fönster. Stadens invånare i övrigt var säkert nöjda om de hade sina ljusöppningar täckta med gröntonat skivglas.

    På 1670-talet introducerades dubbla längder som betonade det symmetriska i en rumsbild. Med 1700-talets ingång ökade användning av damast och kläde, i större svenska städer salufördes kompletta uppsättningar för finrum och salong. Hos välbärgat folk hängde raka vita längder, med kappor i taft eller siden. Från mitten av seklet ville man ha taft och linne, med kappa eller kornisch eller inget alls. Mot slutet av 1700-talet gav gardinmodet och vävda väggfält återklanger av läder- och vävnadstäckta salar och gallerier. Tunna material som lärft och bast, ”nättelduk”, var populära på 1800-talet. Vad som föredrogs i slott och herrgård manade till efterföljd och vände med jämna mellanrum upp och ned på begreppen. I bostäder med låg takhöjd och minimala öppningar var behovet att dämpa den lilla dager som hittade in inte stort. För att komma till sin rätt behöver fönsterhänget öppningar på höjden, inte som i låga torpstugor utlagda i vågplanet.

    Glasat och uppklätt upprättar fönstret rummet som den privata sfärens tempel, och språngbräda till det vida rummet. Allt börjar i tanken, och gardinen kan, som i Erik-Axel Karlfeldts ”Fridolins lustgård” (1901), vara en zon för dolda blickar mot världen utanför:

    Giv mig på färden

    en blick emellan darrande gardiner,

    och jag vill bära glad ditt lov kring världen

    När tanke och dikt gjort sitt och allt är överståndet framtonar i mollton bleka dödens hopsydda gardin.

    Det enkla och flexibla sätt att balansera dagsljus som fönstertyget levererar var från början givet och gav den världsliga fönsterkulturen en individualiserad inriktning. Mer än något annat är det gardinen som skiljer den ena grenen från den andra – den världsliga från den kyrkliga. Avfärgade rutor gjorde textila förhängen lika förutbestämda som stänkskärmen över hjulet.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: IBL Bild 1 av 2

    Ruth Chatterton i filmen ”Journal of a crime” från 1934.

    Foto: IBL Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X