Lydia Wistisen:En litteratur som synliggör de osynliga

Arbetarlitteraturen har en ovanligt stark tradition i Sverige. En ny studie undersöker hur svenska författares gestaltningar av klass och sociala orättvisor utvecklats i samband med övergången till det postindustriella samhället.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Göran Palm, Birgitta Stenberg och Kristian Lundberg.

Foto: TT, PAWEL FLATO/TT, DRAGO PRVULOVIC/TT
Annons

Det finns en mening i nyligen framlidna Birgitta Stenbergs genombrottsroman ”Chans” (1961) som jag inte kan släppa. Raggartjejen Mari har precis blivit utsläppt från en ungdomsanstalt och rymt till Stockholm. Trots rädslan för att bli tagen av polisen söker hon sig in till city. Hon har ingenstans att ta vägen, driver runt och spanar efter bekanta. På ett dammigt järnräcke skriver hon sitt namn: ”Jag skriver Mari med ett finger, bokstäverna på varann.”

Det är bara ett par ord men med dem levandegör Stenberg klassorättvisornas själva kärna. Att skriva sitt namn är en identitetsskapande handling, den både bekräftar och bevisar vem du är. I Stenbergs tappning är resultatet emellertid det motsatta. Ingen kan läsa vad Mari skrivit. Bokstäverna hamnar ovanpå varandra och tillsammans formar de inget annat än ett tomrum. Precis som så många andra kan inte Mari lämna något bestående avtryck i staden. Lokalvårdaren som drar linjer genom smutsen på tunnelbanegolvet, skötaren som torkar svetten av ett rynkigt bröst på hemmet i Vetlanda eller arbetaren som flyttar grus från en plats till en annan någonstans utanför Täby; deras handlingar försvinner också ut ur historien i samma stund som de utförs. Men i texter som ”Chans” skrivs några av alla dessa människor in i våra medvetanden. Litteraturen bär på en förmåga att synliggöra dem som samhället osynliggjort. Stenberg är förstås inte ensam om att utnyttja denna möjlighet, inom den svenska arbetarlitteraturen har man länge arbetat på samma sätt.

Annons
Annons
Annons