Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Jag bekänner En lika dumdristig som underbar provokation

En fiol vars historia visar sig vara intimt sammanvävd med den stora historien, religionskrig, kolonialism och förintelseläger. Det är den otippade huvudpersonen i Jaume Cabrés skakande och hypnotiska roman ”Jag bekänner”.

Bokvåren 2017
[object Object]
Jaume Cabré, född 1947 i Barcelona, är en spansk författare och manusförfattare. Han räknas som en av de mest framstående av de nutida författarna som skriver på katalanska och har utöver sina romaner även skrivit ungdomsböcker och manus för film, tv och teater. Foto: Edu Bayer

Jag bekänner

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Nilsson Förlag
ISBN
9789188155108

858 s. Övers: Jens Nordenhök

En roman på nästan 900 sidor vars huvudperson är en gammal fiol. Insmickrande kan man verkligen inte kalla den katalanske författaren Jaume Cabré, som nu introduceras på svenska med den monumentala ”Jag bekänner”. I en tid av bildskärmar och snabba medier, där uppmärksamhet blivit ett lika eftertraktat som svåruppnått tillstånd, måste det betraktas som en provokation, lika dumdristig som underbar, att ens föreställa sig att människor skulle ha tid och förmåga att dra sig tillbaka timmar och dagar och nätter för att ägna sig åt den långsamma läsningens konst.

För det är inte bara en väldigt lång bok, den kräver också läsarens aktiva medverkan och fullständiga uppmärksamhet. Inte för att den i sina beståndsdelar eller som helhet skulle vara anmärkningsvärt svårläst, inte alls. Tvärtom har den, när man väl arbetat sig in i den, en närmast hypnotisk kraft. Men den bjuder också motstånd.

Adrìa är en speciell pojke, som helst tillbringar sin tid i böckernas och fantasins världar. Han är exceptionellt språkbegåvad, behärskar redan som barn såväl franska som latin och en handfull språk till.

Annons
X

Grundhistorien är nog så enkel. Vi får följa Adrìa Ardèvols uppväxt i Barcelona, hans livslånga vänskap med Bernat, och kärleken till Sara, allt mot en bakgrund av omvälvningarna i 1900-talets Spanien och Europa. Adrìa är en speciell pojke, som helst tillbringar sin tid i böckernas och fantasins världar. Han är exceptionellt språkbegåvad, behärskar redan som barn såväl franska som latin och en handfull språk till.

Fadern, som är en manisk samlare och försäljare av handskrifter och antikviteter, uppmuntrar sonen och menar att det viktigaste är att han får en solid humanistisk bildning, i vilken det med självklarhet också ingår att lära sig arameiska.

Fast uppmuntra är fel ord. Fadern befaller, och modern har inte mycket att sätta emot, utom att Adrìa under alla omständigheter också måste bli en virtuos violinist.

Det är ett hem utan kärlek och skratt. Romanens första mening är drabbande: ”Först igår kväll när jag gick på Vallcarcas regnvåta gator förstod jag att det var ett oförlåtligt misstag att födas i den här familjen. Plötsligt insåg jag att jag alltid hade varit ensam.” Helt ensam är han dock inte. Stöd ges av leksaksfigurerna Svarta Örn och sheriff Carson, ständiga följeslagare som kan rådfrågas när han gömd bakom soffan i vardagsrummet får ta del av vuxenvärldens hemligheter.

Faderns affärsmetoder visar sig vara minst sagt problematiska ur etisk synvinkel. Och när han plötsligt dör under oklara omständigheter ger Adrìa sig själv skulden, en skuld han brottas med under resten av livet. Fyllda 60 år drabbas han av alzheimer, och bestämmer sig för att nedteckna sin livshistoria innan det är för sent.

Att utöver grundberättelsen ens försöka sig på en sammanfattning av denna överflödande rika berättelse är omöjligt. I centrum står en fiol från 1700-talet, en extremt sällsynt och värdefull Storioni. Liksom buddhisterna som Roland Barthes berättar om i början av ”S/Z”, som ”lyckas se ett helt landskap vid betraktandet av en bondböna”, använder Cabré ett enda föremål, en fiol, för att framkalla en labyrintisk berättelse som rör sig fram och tillbaka genom historien. Fiolens egen historia visar sig vara intimt sammanvävd med den stora historien, med religionskrig, kolonialism och förintelseläger. Kopplingarna till Nazityskland ges efterhand störst utrymme, här sammanstrålar många av romanens trådar både i dåtid och nutid. Det är skakande läsning.

”Jag bekänner” är en sällsamt engagerande roman, till brädden full av liv, kunskap och fantasi.

Romanen har en komplicerad komposition som både bidrar till det motstånd läsningen erbjuder, och till att övervinna det. Det är inte bara det att berättelsen hoppar i tid och rum, och att den är full av lärdomstäta utvikningar. Den glider också, ofta från en mening till en annan, omärkligt över i en parallell historia där gränserna mellan romangestalter och tidsperioder upphävs.

I början kan det vara frustrerande, men efter ett tag sugs man in i denna mycket speciella rytm. ”Jag bekänner” är en sällsamt engagerande roman, till brädden full av liv, kunskap och fantasi. Den vederlägger effektivt alla utsagor om romankonstens utarmning och visar att det fortfarande är möjligt att bygga katedraler med ord. En stor eloge till Jens Nordenhök, vars arbete med att översätta denna text på katalanska till svenska måste kallas en bragd.

Annons
Annons
X

Jaume Cabré, född 1947 i Barcelona, är en spansk författare och manusförfattare. Han räknas som en av de mest framstående av de nutida författarna som skriver på katalanska och har utöver sina romaner även skrivit ungdomsböcker och manus för film, tv och teater.

Foto: Edu Bayer Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X