Recension

Hör mänsklighetens röst. Bengt Lidner och känslans språkEn Lidnersk vändning

ÅTERUPPVÄCKT. Anna Cullhed visar att ”tårarnas skald” hade en ironisk distans till sin diktarroll. Hennes nya bok är ett tungt bidrag till den renässans som Bengt Lidners poesi upplever sedan några år, skriver Lars Lönnroth.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Under 1700-talets sista decennier lanserade den unge Bengt Lidner (1757–93) framgångsrikt sig själv som tårarnas poet, ömsint förespråkare för all världens olyckliga och representant för en ny sentimental litteraturströmning som var i färd med att erövra Europa. Det gjorde honom älskad av många svärmiska andar, som tröttnat på den franska klassicismens rigida regelverk, men det gynnade knappast hans status på längre sikt, när den sentimentala strömningen mist sin fräschör.

Visserligen finns det ännu en och annan som kan citera inledningsraderna till ”Spastaras död”, hans mest berömda dikt: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns är han min vän, min bror.” Men flertalet nutida litteraturbedömare har haft svårt att ta Lidner riktigt på allvar. Det har varit alltför lätt att uppfatta honom som löjligt gråtmild och högröstat retorisk, en självupptagen versmakare som larmar och gör sig till. Att han dessutom var känd som svårartat försupen och slarvig med pengar har knappast bättrat på hans rykte.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons