Annons
X
Annons
X

En ledsen tant kämpar för värdighet

Foto: OLA TORKELSSON/SCANPIX

Danserskan har blivit med käpp. Ursinnigt skriker tonåringen från den åldrande kroppen. Kerstin Thorvall slåss för livet men kroppen lyder henne inte längre. Nu kämpar hon som ett djur för ett människovärdigt liv medan vännerna sviker och psykvården monterat ned. Om detta handlar nya boken som kommer ut i dagarna.
Drömmen är en ny Parisresa, att få känna sig levande igen.

- Jag är fortfarande en ursinnig, trotsig tonåring som vill kasta ut tallrikarna genom fönstret, säger Kerstin Thorvall. Men nu lyder kroppen inte längre och promenadstödet har dragits in.

På några år har författarinnan och kulturpersonligheten förvandlats från outtröttlig danserska och manslukerska till desperat åldringsaktivist. Hon är arg, ledsen och uppgiven i nu nämnd ordning.
Men Kerstin Thorvall vore inte Kerstin Thorvall om hon inte genast ville dela med sig även av detta mindre glamorösa skede av livet.

Annons
X

I nya boken ”Upptäckten” beskriver hon utan hämningar sin förnedrande och utdragna kamp för ett människovärdigt liv.
Fjärran är salsamusiken och det medryckande intensiva dunkandet från afrikanska trummor. Kerstin Thorvall har gjort slut med dansen - eller snarare - dansen har gjort slut med henne. En nervskada i fötterna gör att hon inte kan dansa längre. Ventilen som varit hennes överlevnad och drog mot panikångesten och depressionerna är borta för alltid. Kvar sitter en vettskrämd 77-årig tant och våndas över hur hon ska överleva från en dag till en annan.

Just när jag nästan givit upp hoppet om att hon ska öppna står hon där i dörren till lägenheten på Wollmar Yxkullsgatan på Söder i Stockholm. Bakom henne skymtar ett papperskaos som ser ut att leva sitt eget liv på belamrade soffbord och stolar. Det randiga, tidigare så tuffa håret, ligger slickat runt huvudet. Ögonen är små och rödsprängda. Hon har sovit dåligt och frisören ska hon träffa först i kväll.
Kerstin Thorvall, författarinnan som inspirerat, glatt och lyft generationer av kvinnor i alla åldrar, är trött. Hennes kamp mot åldrandet eller förfallet som hon själv kallar det, har tagit ut sitt pris. Uppgivenheten är nära men än finns det gnista i kärringen som ständigt gått mot strömmen och skapat nya förebilder - på gott och ont.

– Jag är fortfarande en ursinnig, trotsig tonåring som vill kasta ut tallrikar genom fönstret, säger hon när vi hasar runt i vårsolen bland nymornade picknickare i vissnat fjolårsgräs i Fatbursparken.
Vi ska tala om hur det är att bli ett vårdfall utifrån den senaste men kanske ändå inte sista av det 40-tal böcker hon hittills åstadkommit.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men först har vi varit på kvarterskrogen och ätit, fisksoppa och crème caramel. Maten är viktig för Kerstin Thorvall. Viktigare nu än tidigare då hon inte behövde tänka så mycket på vad hon slängde i sig. Nu måste det vara lättuggat, annars får hon panik och kan inte svälja. Gott och lättuggat. Inte som hemtjänstens ”sågspån med brun sås över” på schemalagd lunchtid. Och mätt kräver hon också att bli den besvärliga tanten. Det blir hon sällan. Inte i dag heller. Jag får beställa in en extra portion av fisksoppan innan hon är nöjd.
    Sen blir det promenad, hennes nya livselixir. Får hon inte promenera blir hon som ett djur i bur. Sedan dansen försvann ur hennes liv och fötterna blivit stumma och olydiga är promenaderna hennes enda lufthål. Men hon klarar det inte på egen hand. Hon måste ha både käpp och medmänniska som stöd. Rullator är uteslutet. Där går gränsen. Fram till för bara några månader sedan ingick promenaderna i hennes psykiatriska behandling. Eftersom hon inte tål antidepressiv medicinering var fysisk aktivitet det enda behandlingsalternativet. Dessutom är det en nödvändighet rent fysiskt.

    – Fötterna måste gås på annars förtvinar dom, säger hon och hänvisar till expertisen, neurologen Richard Tegner.

    Ändå har promenaderna dragits in. En eftermiddag fem i fem när hon stod färdig med gympaskorna på i hallen ringde de och sa att ”tyvärr det finns ingen som har tid”. Psykiatrisektionen ansåg sig inte längre ha råd att valla Kerstin Thorvall. Det fick kommunen ta över. Men tid och pengar är som bekant en bristvara även för kommunen. Hemtjänsten har nätt och jämnt tid att handla och ställa in lunchmaten. Resten får Kerstin Thorvall klara själv. Och det gör hon inte, eller nätt och jämnt. I bästa fall hankar det sig fram från dag till dag. Det är just det hon upplever så förnedrande - att behöva böna och be om allting. Att all energi ska gå åt till att få vardagen att fungera, någorlunda.

    Hur energin räckt till för att skriva den 170 sidor långa boken vet hon inte. Bara att det var nödvändigt och att hon ändå hoppas hon ska orka skriva flera.
    Saknaden efter barnen genomsyrar boken.
    De fyra sönerna har tröttnat på ”besvärliga mamman” och ställer inte upp längre. Kerstin Thorvall förstår dem. Det var inte så lätt att ha en ständigt rymningsbenägen tonåring till mamma.

    – Jag var tillräckligt påfrestande som ung och frisk. Nu orkar de inte träffa en deprimerad gamling som råkar vara deras mamma. Bara den yngsta kommer förbi för en pratstund ibland.

    Plågsamma minnen av ständigt svek och aningslöst omoget beteende förföljer henne men hon försöker hålla minnena på avstånd.

    – Det har ju i alla fall blivit omåttligt präktiga män och familjefäder av dom alla. Då kan ju inte uppväxten ha varit så katastrofal, säger hon nästan vädjande.
    Vi som läst hennes böcker förstår hennes tvekan.
    Nu måste hon förlita sig på vännerna. Och de börjar också tröttna och droppa av, den ena efter den andra. Hon har fått en del nya vänner men de har sitt och hon är rädd för att trötta ut dem.

    – En glad tant är rolig, en ledsen tant orkar ingen med.

    Hon har försökt aktivera sig. Gått på frigörande dans och haft ett element som danspartner. Men sist hade de ställt pärmar för elementet och hon fick hålla till godo med en stol som partner. Det blev droppen. Minnet av skolflickan som aldrig blev uppbjuden finns kvar i bakhuvudet.

    – Jag blev så djävla ledsen. De andra flyger fram över golvet. Jag får stå och hålla mig i en stol. Det blir fel vinkel. Dessutom är det deprimerande och oinspirerande.
    En inhyrd salsapartner kommer ibland och dansar med henne hemma i lägenheten mot betalning.

    Krokin på torsdagarna har hon kvar.
    Annars ligger hon mest på sängen eller sitter i fåtöljen och väntar, väntar, väntar; på samtal, att någon ska ringa. Dessemellan letar, letar, letar, hon, efter försvunna kuvert, böcker och handlingar. Ett ständigt sökande efter saker på drift. Hon skulle vilja komma ut mer, gå på teater, utställningar, träffa folk men mest av allt skulle hon behöva hjälp mot ångesten, paniken, rastlösheten, ensamheten. Försöken med antidepressiva medel har måst avslutas till följd av drastiska biverkningar, typ kisskramp.

    – Här finns inga distraktioner, här är jag naket ensam sedan besöket slagit igen dörren och ensamheten skriker, skriver hon i boken.

    Hon hatar att åldras och vara ”hemtjänstoffer”, uppleva hur funktion efter funktion avtar och försvinner. Vara ett lågprioriterat så kallat ärende i det allmännas vård. Även om hemtjänsten gör ett bra jobb är det svårt att åldras i en kultur som vår där åldrandet är så förknippat med förnedring. Inte som till exempel på Kuba och i många afrikanska länder där äldre människor ses upp till och behandlas med vördnad. Hon minns ännu med glädje salsakursen för tre år sedan då dansläraren särskilt uppskattade att en äldre dam fanns med bland deltagarna. Sedan dess har hon sjunkit långt ned i depressionssvackan.

    – Jag avskyr mig. Ingenting kan vara charmlösare och mer förnedrande än att vara gammal, skriver hon i sin bok.

    Ändå är det inte så mycket åldrandet i sig som omgivningens attityder, som plågar henne. Nedmonteringen av psykiatrin som gör att hon och många med henne känner sig övergivna och utlämnade. Den dåligt fungerande öppenvården, att ingen finns där eller ringer tillbaka när ångesten kommer, att hon inte kan få någon ledsagare trots att hon är villig att betala för den servicen själv.

    – I dag måste man nästan begå en våldshandling för att få psykiatrisk vård. Likgiltigheten för hur man mår är total.
    Kerstin Thorvall pendlar mellan uppgivenhet, dödslängtan och raseri.

    – Jag skulle kunna sticka kniven i de där känslokalla personerna på södra distriktets psykiatri. Skulle gärna ta en vistelse på Hinseberg som straff. Där har de ju i alla fall trädgård.

    Samtidigt skäms hon. Skäms över att hon också börjar bli psykiskt förslappad. Att hon inte längre orkar hänga med i debatten i tidningar och radio. Att kroppsfunktionerna sviktar, att hon ibland måste bära blöja - ”för säkerhets skull”.

    – Jag är nedtuggad till fälgen, både psykiskt och fysiskt. Mitt liv känns inte människovärdigt längre. Tidigare var jag alltid så rädd för att dö. Det är jag inte längre, säger hon.
    Hon har redan bestämt vad det ska stå på gravstenen:
    Hon som ville säga som det var - inte som det borde vara.
    Egentligen är det inte mycket hon begär. Sällskap på promenad några gånger i veckan, en kontaktperson från psykiatrin som ringer och frågar hur hon mår och kanske till och med tittar upp till henne då och då vid behov. Fysisk träning och lite avbrott i ensamheten. Det är allt. Då skulle hon härda ut.

    Nu stångar hon sin panna blodig för att överleva dagen och inte helt tappa sugen.

    – Jag kämpar som ett djur för att hålla mig levande.
    Hon känner sig utanför, bortdribblad.

    – Jag är en som är utanför i mörkret och genom upplysta fönster ser jag hur de levande har det.
    Kerstin Thorvall blir glad när främmande människor spontant kommer fram och tackar henne för hennes böcker. Talar om hur mycket hon betytt, vilket spännande liv hon levt. Ändå kan hon bli vansinnig över att de talar om henne i imperfekt, i förfluten tid. Som om hon redan levt färdigt. När hon egentligen vill fortsätta leva, åka till det gamla favorithotellet i Paris igen, gå på krokin på Academie de la Grande Chaumière, äta på kvartersrestaurangen, njuta av folkvimlet.
    Vara levande, åldern till trots.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: OLA TORKELSSON/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X