Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet. Tre pjäser En Lars Norén för den feministiska generationen

I sin dramatik lyfter Sara Stridsberg unga, kvinnliga erfarenheter upp på scenen. ”Stridsberg förhåller sig till en svart Becket-tradition”, skriver Lars Ring.

”Själv läser jag gärna pjäser, men vet att det inte är så vanligt. Jag gör heller ingen skillnad mellan olika genrer – prosa, dramatik, lyrik, veckotidningar eller dokusåpor”, säger Sara Stridsberg i en intervju med SvD:s Erica Treijs
”Själv läser jag gärna pjäser, men vet att det inte är så vanligt. Jag gör heller ingen skillnad mellan olika genrer – prosa, dramatik, lyrik, veckotidningar eller dokusåpor”, säger Sara Stridsberg i en intervju med SvD:s Erica Treijs Foto: Staffan Löwstedt
Bokvåren 2017

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet. Tre pjäser

Författare
Genre
Övrig
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
978-91-0-016972-5

444 sidor

Att läsa dramatik är en schizofren akt. Man tar del av skrivna repliker och scenanvisningar som ett slags poesi med egna värden, men ska på samma gång fundera på vilka möjligheter texten härbärgerar. En pjästext är ju – oftast är bäst att tillägga – en planritning, en grund till en byggarbetsplats. Ett brev till en regissör och en grupp aktörer som fritt har att förhålla sig till alla ord.

Sara Stridsberg – invald till Svenska Akademien förra året – har vid sidan av romaner skrivit en rad pjäser. Nu kommer en andra antologi: ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”. Boken innehåller titelverket, som fick premiär på Dramaten 2015 då kallad ”Beckomberga”, och som bygger på romanen med samma namn. Volymen rymmer också ”Konsten att falla” med urpremiär på Teater Galeasen samt ”American Hotel” som gavs på Kulturhuset Stadsteatern 2016.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sara Stridsberg skildrar suggestiva, lyriska ofta amerikanska drömlandskap med utsatta flickor, modersmonster, män som flyr, utövar våld eller förvandlar kvinnor till projektionsdukar för sina, ibland groteska, behov eller brister. Hennes texter berättar om människor som är offer: för strukturer, och för varandra men där kvinnorna oftast drabbas av båda dessa tunga mekanismer.

    Annons
    X

    Den som nu läser pjäserna efter varandra ser hur suveränt och fritt Stridsberg hanterar tiden. Med ständiga förskjutningar, med dubbleringar och glidningar. Glapp och överlappningar. Stridsberg förvaltar, och omskapar en strindbergsk drömspelsform som idag blivit allt mer giltig och användbar.

    Det går heller inte att komma ifrån att Stridsberg förhåller sig till en svart Beckett-tradition. Hon fungerar möjligen som en Lars Norén för en ung, feministisk generation. ”American Hotel” påminner för övrigt något om ”Rumäner”, ”Beckomberga/Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” har likheter med ”Kliniken”. Det är som om båda undersöker samma, stängda rum: mentalsjukhuset eller -sjukdomen, hotellen, en arketypisk modersbindning som från ”Orestien. Båda använder en form av plötslig, svart och verbal humor.

    ”American Hotel” är en impression, ett triangeldrama som utspelas medan civilisationen den faller samman. Just ordet ”faller” kan användas som beskrivning av samtliga pjäser. En ung kvinna använder sig av ett manligt tvillingpar för att förstå sig själv, gestalta alla sidor av sig själv. På ett symboliskt plan slåss en Abel och en Kain om flickan medan fadern läser domedagspredikningar. Det är en kavalkad av olika sätt att möta undergången.

    ”Konsten att falla” bygger på en dokumentär om en amerikansk överklass, stora och lilla Edith Bouvier, mor och dotter som förlorat alla pengar och lever ett miserabelt liv, fyllt av katter, sopor och fantasier. Texten bygger till stora delar på den film som gjordes om denna märkliga duo – inlåsta bland avskrädet, helt livsodugliga och fastlåsta vid varandra med en navelsträng tung som kätting. Stycket är skrivet som en fruktansvärd komedi, som för två kvinnliga Beckettroller, Vladimir och Estragon som trasfina damer.

    ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”, som nu Stridsberg vill att stycket ska heta för att särskilja texten från romanen ”Beckomberga”, är en rundmålning av ett svenskt politiskt landskap, en tid då man höll på att montera ner Folkhemmet och det sociala skyddsnätet. Pjäsen, den längsta, är en fresk med 14 roller där en mor, far och dotter utgör centrum. Flickan blir någon som möjligen, likt Indras dotter, fungerar som hopp. Någon som får bära andras drömmar och sexuella begär. Det är en magnifik pjäs – även om romanen är mer ångestriden – som också för tankarna till Noréndramat ”Personkrets 3:1”.

    Ingela Olsson, skådespelaren och regissören, har skrivit ett personligt efterord och kommentar till texterna som just betonar hur Stridsberg tar en ung, kvinnlig generation och dess erfarenheter upp på scenen. Det är en fin essä, som utmärkt berättar om det teatrala hantverket, hur man bygger scenkonst av text.

    Annons

    ”Själv läser jag gärna pjäser, men vet att det inte är så vanligt. Jag gör heller ingen skillnad mellan olika genrer – prosa, dramatik, lyrik, veckotidningar eller dokusåpor”, säger Sara Stridsberg i en intervju med SvD:s Erica Treijs

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X