Recension

En lanthandel i ProvenceEn lanthandel i Provence

Under strecket
Publicerad
Annons

Som spelfilm betraktad måste man nog säga att historien är skäligen tunn. Handlingen är inte stort mer än en bagatell, med en dysfunktionell familj – två vuxna söner som varken kommer överens sinsemellan eller med föräldrarna – och så lite romantik och svartsjuka för att förgylla det hela. Har ni hört det förut? Fotot är förstås nästan för vackert – trots att regissören uttryckligen sagt sig vilja avstå från alla publikfriande överdrifter till förmån för berättelsens enhet. Graden av insatser från lokala finansiärer som Rhône Alpes Cinéma gör också att hela filmen riskerar att framstå i första hand som ett regionalpolitiskt projekt.

När jag ändå helt avgjort charmas av Éric Guirados andra långfilm – som på franska kort och gott heter Specerihandlarens son, men här fått den lite mer romantiskt klingande titeln En lanthandel i Provence – är det inte bara på grund av obotlig frankofili, även om blotta anblicken av lanthandeln och dess sydfranska omgivning är oemotståndlig. Nej, det har mer att göra med filmens fokus på det vardagliga: den kringresande lanthandeln som sådan, dess egensinniga kunder. En burk bönor tack, en Fernet Branca, några tomater… Just Guirados kärlek till denna utrotningshotade kultur, liksom till avfolkningsbygdernas invånare, ger berättelsen lyskraft. Både hans serie TV-porträtt av handelsresande i Sydfrankrike och en tidigare film om just kringresande lanthandlare antyder att regissörens starkaste sida kanske är just det dokumentära. Därom vittnar också denna film.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons