Josefin de Gregorio:En lagom vag och följsam nationalsång

”Du gamla, du fria” har kallats blekfet, slapp och innehållslös och ifrågasatts som omodernt nationalistisk, men svenskarna har tagit den till sig och lyckats anpassa den till nya tiders krav. En nyutkommen bok berättar om folkvisan som blev nationalsång.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Svenska hockeylandslaget sjunger nationalsången efter VM-segern mot Schweiz i Globen den 19 maj i år.

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Annons

Det brukar vara lite sisådär med uppslutningen, men när Sverige för ett par veckor sedan tog VM-guld i ishockey såg det faktiskt ut som att hela laget stämde in i nationalsången utan att vare sig mima eller flacka med blicken. Det är oftast så man kommer i kontakt med ”Du gamla, du fria” nuförtiden – vid sportevenemang, skolavslutningar och andra uppstyrt högtidliga tillfällen då vad som i folkmun ibland kallas ”hockeysången” kommer väl till pass.

Denna tendens noterar även
Eva Danielson och
Märta Ramsten, som i dagarna utkommer med boken
Du gamla, du friska. Från folkvisa till nationalsång (Atlantis), en studie över Richard Dybecks visa som mot om inte alla så i alla fall ett antal odds kom att bli svensk nationalsång. Det var annorlunda, berättar de, i sångens ungdom när ”bortåt 50000 människor” spontant stämde upp i ”Du gamla, du friska” (som den hette då) och tågade till kungens bostad på Rosendal för att visa sitt stöd efter unionsupplösningen med Norge 1905. En dylik uppvisning i modern tid skulle väl snarast föra tankarna till högerradikala demonstrationer.

Annons
Annons
Annons