Recension

SprängarenEn kvinnlig chef räddar inte en blodfattig genre

Under strecket
Publicerad
Annons

Äntligen, vill man utbrista, har de manliga deckarna Beck, Wallander, Hassel och Whinter & co fått konkurrens på filmduken av en kvinna. Samtidigt känns det som att Annika Bengtzon kommer i sista minuten. Genren lider redan av övermättnad efter alla tv-serier och filmsviter med allt mer utstuderade mord och allt mer utslitna poliskommissarier. Tack och lov arbetar Annika Bengtzon på en tidningsredaktion, en miljö något mindre exploaterad än polisstationen. Men som Annika Bengtzon framställs av Liza Marklund är det ingen större skillnad mellan en utredare på brottsroteln och en kriminalreporter på en kvällstidning. Annika Bengtzon ligger alltid sida vid sida med polisen och ibland till och med steget före.
Helena Bergström ger sin stressade småbarnsmamma, som samtidigt vill göra ett bra jobb, den rätta spända nervigheten. Som en konsekvens av de ombytta rollerna får maken (Niklas Hjulström) sitta hemma och oroa sig. När filmen börjar har Sverige redan fått Sommar-OS, men en mörk natt sprängs delar av Victoria-stadion och den svenska OS-generalen i bitar. Är det terrorism eller personlig vendetta? Annika Bengtzon har snart en teori, som inte vinner stöd på redaktionen. Jens Fischers kamera målar upp ett på samma gång snötäckt och kolsvart Stockholm, en hotad stad mitt i de glada julförberedelserna. Fotot och korsklippningen mellan olika samtida händelseförlopp är genomgående utmärkta. Däremot hade Colin Nutley kunna spara på den spänningsskapande ”Robinson-musiken”. Trots den hantverksmässiga skickligheten tappar åtminstone jag ganska snart intresset för själva mordutredningen. Det finns en annan mer intressant sida av boken, som filmen också tar fasta på, och den handlar om kvinnor i maktposition. Annika Bengtzon är nyutnämnd chef för kriminalredaktionen med ett gäng sura gubbar under sig. Och där tycker jag att filmens behållning ligger. Reine Brynolfssons falska lismare, alltid förstående utåt, alltid skitpratande bakom ryggen, Brasse Brännströms frånåkte men samtidigt litet rörande gnällmåns, Maria Lundquist stroppiga sekreterare som minsann inte tänker ”gulla” med en kvinnlig chef. Lägg därtill Örjan Rambergs lätt slemmige, näst intill salongsberusade, men ändå sjyste chef.

Det är denna kvartett som med små medel skapar en atmosfär kring den något endimensionella Annika Bengtzon, som mest biter ihop i frustration. Hon försöker åtminstone att vara en bra chef. Men att kvinnor inte är bättre än män när de når en maktposition bevisar den mördade OS-chefen. Här skulle man ha velat veta mera om drivkrafter och hinder. Filmen lämnar för många frågor obesvarade.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons