Recension

En kvinna i BerlinEn kvinnas extrema val i Berlin 1945

ÖVERLEVNAD Bland vodkastinkande våldtäktsmän ur Röda armén fanns det såna som var uthärdliga. Livsviljan är obruten och tonen paradoxalt godmodig hos den anonyma dagboksförfattare som gett oss unika iakttagelser från undergångens Berlin.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är svårt att överskatta vikten och behovet av att emellanåt lämna de intellektuella, moraliska och vetenskapliga dispyterna om andra världskriget, och i stället lyssna på vittnesskildringarna som nedskrivits medan historien rasat omkring dem. Att dessa som regel är befriade från allt ideologiskt gods som de bevittnade händelserna småningom och ofelbart kommer att belastas med, hör till deras uppenbara fördelar, och den omedelbara betraktelsen ”i nuet” är i det avseendet en svårslagen källa till förståelse av och inlevelse i ”de verkliga händelsernas” tumult.
Så kan man förklara den fortlöpande framgången med Anne Franks dagböcker, och så förhåller det sig med den anonyma kvinna i Berlin som från 20 april till 22 juni 1945 förde dagbok om ryssarnas intåg i Tredje rikets huvudstad.
Det senare tidsdokumentet, En kvinna i Berlin, översattes på 50-talet till en mängd språk (på svenska utkom boken första gången 1955), men presenteras nu i en ny utgåva i Dorothee Sporrongs översättning.
Den 20 april 1945: ”Midnatt. Ingen ström. På bjälken ovanför mig osar fotogenlampan. Utanför ett dovt brummande, det tilltar. Trasvurmen träder i funktion. Var och en lindar tygstycket som man hållit i beredskap över näsa och mun. Ett spöklikt turkiskt harem, ett galleri av halvt beslöjade dödsmasker. Det är bara ögonen som lever.”
Så avslutar den anonyma berlinskan sin första dagboksanteckning för i dag 60 år sedan. Röda arméns vodkastinkande våldtäktsmän härjar på gatorna, några kvarter därifrån firar Hitler sin sista födelsedag i bunkern och har tio dagar kvar att leva.

Den 30-åriga kvinnans hem är förstört, och hon har nu tagit sin tillflykt till ett hyreshus där hon tillsammans med de övriga gästerna ligger och trycker i källarens skyddsrum, men låter sig senare ”inackorderas” i en änkas våning en trappa upp i huset. Det är en bildad kvinna som här haft sinnesnärvaro nog att mitt i krigets kaos fatta pennan.
Av diskretionsskäl har förvisso alla egennamn och alltför upplysande detaljer ändrats, men vi får veta att hon själv tills alldeles nyligen arbetat på ett av Berlins många bokförlag, att hon som ung varit en flitig Europaresenär och att hon bland annat behärskar det ryska språket. Men hennes vanliga irritation över det tyska folkets vulgära massattityder har nu i skyddsrummens panik förbytts i kluvenheten mellan ”den högmodiga isolering” som annars kännetecknar hennes privatliv och ett behov av att vara som alla andra, ”tillhöra folket, genomlida historien”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons