X
Annons
X

Ven Nyberg: En dag i Stockholm

Folkliv kring skärgårdsbåtarna i Stockholm, cirka 1940. Till höger artikelförfattaren Ven Nyberg (1898–1986).
Folkliv kring skärgårdsbåtarna i Stockholm, cirka 1940. Till höger artikelförfattaren Ven Nyberg (1898–1986).

En dag i Stockholm, sommaren 1940, en dag som alla andra, hur gestaltar den sig? Hur kommer vi att minnas den? Är den så outplånligt märkt med tidshändelsernas svarta sigill, att vi framdeles kan ta fram den ur minnets arkiv med bara den hänvisningen: det var krigssommaren – ungefär som människor, vilka som vuxna upplevt tiden före 1914, brukar säga: det var den sommaren då kriget bröt; ut årtalet behöver inte nämnas, man minns det som den milstolpe, vid vilken den lugna vägen krökte och vände mot stormen.

Nej, en dag som alla andra i Stockholm, sommaren 1940, är inte märkt med något särskiljande hundöra i tidens stora bok. Men den är ändå olik alla vanliga dagar förr om somrarna i Stockholm, inte som helhet men i fråga om vissa timmar. Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags. Redan före klockan tre kör bilarna fram till Klarakvarterets tidningshus för att hämta packarna med blad, ur vilka världens hela brus stiger, och befordra dem till adressater landet runt via bangårdens postkontor och de tidiga tidningstågen.

Men Klarakvarteret har sin speciella arbetsrytm, den sänkes och höjes men den stannar aldrig av. Någon absolut natt med inställd verksamhet och vila sänker sig inte däröver, lika litet som över Stockholms spårvägar. Dagvagnen vänder inte hemåt stallarna, förrän den första nattspårvagnen med sitt röda lyktblänk redan gått in i trafiken. Och det är ju välbekant, att det i Stockholm finns institutioner där natten aldrig är helt "arbetslös" och stilla, till exempel posten och sjukhusen. Men arbetet där går bakom slutna fasader och dörrar, ger knappast något bidrag till gatans liv och färdsel.

Först i bostadskvarteren är det skillnad på natt och morgon. Här faller stegen ekande ensamma i timmen mellan fem och sex. Här susar en mås över ett stilla, speglande vatten, tyst och öde som skärgårdens fjärdar långt därute bortom stadens inlopp. Morgonens sol tänder gnistor och eldar i fönsterna, luften är hög och klar som glas. En sommarmorgon är livet ljuvligt att leva – även nu och trots allt –, den är en frisk och tyst oas före färden genom dagen, en oas, som stadsbon för det mesta sover förbi. Dagrarna växlar oavbrutet över staden under dygnets tjugofyra timmar, det är inte riktigt samma ljus två timmar i sträck. Det är vackert vid olika tider, vackert när det skymmer, om också inte vackrast som Pär Lagerkvist säger. Det är vackrast på morgonen, en skön ro, innan dagens oro sätter in, som inte störs ens av medvetandet att ingen vet vad dagen kan bära i sitt sköte. Och tidningen som tyst glider in i brevlådsspringan, försynt avvaktande det ögonblick då dess adressat vill ha den, är fylld med stora svarta bokstäver, som stavar om fasa och död i länder som är kända och kära. Just i morgonens stund är den verklighet, som är hemsk och bitter, fjärmast och minst smärtande.

Annons
X
Denna artikel var införd i SvD den 2 juli 1940.

Hur dags de första morötterna, liljorna och jordgubbarna kommer till stan på morgonen har jag inte lyckats konstatera, fast jag före klockan sju travat till Klarahallen. Potatis och purjo och sommarens hela blomsterflor har alltid hunnit dit först. Det är ett släp och slit med tunga lådor, ett ljudligt ståhej i hallen och en myllrande kommers ute på "bondtorget". God dag, god dag, se blomsterhandlerskan hemma på hörnet, hennes arbetsdag börjar här och restaurangfolkets och butiksägarnas. En privatperson har inte mycket här att skaffa annat än som åskådare, att köpa rädisor per tusen är en smula överväldigande för en vanlig husmor. Men alltid kan man få ett blomsterfång med sig hem, några plantor till balkongen eller ett nytt tillskott i fönsterträdgården. Dofterna av grönsak och rotfrukt, blommor och jord, förenar sig till en mäktig och mångtonig symfoni, som flyter ovan bullret och kommersen, i vilken den idoga odlingens män och kvinnor vinner lön för sina mödor.

På kafeet vägg i vägg med hallen spisar man redan kraftig frukost. Kaffe och wienerbröd? Ja, vänta till halv åtta då, för då kommer brödet ugnsvarmt och färskt. Solen skiner på kaffekoppen, på torget med blomkålshuvudenas pyramider, på grönskan vid Klara sjö, som tecknar ett buktande mjukt postament från vilket Stadshustornet reser sig, tegelrött, stort och ståtligt med tre förgyllda kronor. Vad vi har det bra, även nu, trots allt! viskar en förskrämd tanke vid anblicken av denna skönhet och välmåga, är vi tillbörligt ödmjukt tacksamma?

Timmen mellan åtta och nio är det butiks- och kontorsfolket på väg till verk, ämbeten och styrelser, som ger sin prägel åt stadens ansikte. På susande hjul och målmedvetet marscherande fötter, med portföljer och smörgåspaket i händerna kommer kontorsfolket gatorna fram över allt ifrån. Det är unga par, förenade i kamratäktenskap och yrkeskamratskap, flockar av unga damer, medelålders folk. Mellan de täta husväggarna på Västerlånggatan låter ljudet av mängden klackklapprande steg som en långt utdragen trumvirvel. Det blir en märkbar tystnad och tomhet i stan sedan dessa steg nått sitt mål. Ända bort emot klockan tio, då blir det andra hjul och andra steg som låter höra sig. Barnvagnarna rullar ut, av deras passagerare ser man mest bara ett par små fäktande händer. Och stegen är lätta och springande eller mödosamt tultande, det är småstockholmarna som ger sig i väg till dagens solning och lek i parkerna.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Förmiddag i parken, det är stim och skrik och oavlåtlig energiutveckling. En kö av små personer i overall och soldräkter väntar på sin tur vid rutschbanan, där lär man sig samhällsanda, att bevaka sin plats, men försök inte att tränga sig före! Vid gungorna lär man att gripa sin chans och en gunga i samma sekund den blir ledig, i sandhögen att hålla reda på sina ägodelar, hinkar och spadar, och i plaskdammen åsamkar man sig våta kläder och sina mödrar en rejäl veckotvätt. Och de blyga småflickor, som har svårt "att komma i kontakt" med omgivningen håller lekledarinnan oförtrutet samman i en ring, som sjunger "får vi lov, får vi lov, att sjunga bagarens visa", och "björnen sover i sitt lugna bo…" Det är sång och sol och skratt och inga värre bekymmer än ett skrubbat knä ibland. Men bredvid lekplatsen leder en trappa ned i jorden och en dörr i den, över vilken står med blåa bokstäver: Offentligt skyddsrum. Det är skuggan för solen, inte för att det finns där, det är ju bra, utan för att det behöver finnas där.

Under förmiddagstimmarna går den stockholmska husmodern och handlar. Det är hon som bäst kan märka, hur dagen blivit annorlunda mot förr om somrarna. Inga sightseeingbussar susar henne förbi, stannar vid hennes mönsterbostadshus eller släpper av turisterna på Stadshusbron, när klockan närmar sig tolv. Inga främlingar frågar henne om vägen med mödosamt framsagda svenska fraser, lärda ur en resehandbok. Aldrig komna i år är de vänliga, glasögonprydda damerna from the Middle West, som ville lära känna Sweden, the Middle Way, och köpte hemslöjdstyg, Orreforsglas och svenska folkdräkter. I den lilla skaran som nu väntar på Stadshusbron, då Örjanslåten klingar över staden för att få se Sankt Göran med drake och prinsessa och följe, glimmande förgyllda, tåga ut ur luckan i väggen, talas det inga främmande tungomål. Och Sankt Göran har fått en konkurrent om stockholmarnas intresse – i vaktparaden, som man åter, liksom förr, löper samman för att se och höra. Den har blivit aktuell igen. Den bär ju en hälsning genom staden från alla de svenska män, som vaktar rikets gränser.

Stockholm äter lunch mellan tolv och ett, resp. dricker kaffe. Man trängs kring alla bord som står på en trottoar, är den än aldrig så kringvirvlad av damm och gamla spårvägskvitton, och sätter näsan i vädret, ja, inte av högfärd utan för att bli solbränd. Smörgåsar och bullar försvinner i rasande fart från diskarna, och publiken är också försvunnen när klockan blir två. Eftermiddagen, som går med vingade och bråda fjät på alla arbetsplatser, är de äldre stockholmarnas tid för stillsamma promenader med parkerna och kyrkogårdsplanteringarna som mål. Gammalt folk sitter gärna på en soffa en ljum sommareftermiddag, inte i solen utan i den friska skuggan från ett träd. De gamla damerna drar inte strax fram en stickning eller en veckotidning, de gamla herrarna inte en kvällstidning eller en cigarrett, de är befriade från eller har aldrig varit behäftade med den jäktets febrighet, som hos deras yngre medbröder och -systrar yttrar sig i ett evigt sysslande och fördrivande av tid. Gammalt folk unnar sig helt enkelt en stilla stund att sitta och se.

Den stilla stunden förbytes vid sjuttontiden, för att tala dagsnyhetersspråk, i den stora trafikhetsen. Bussar och spårvagnar blir plötsligt dråsande fulla av passagerare, cykelhjulen far över körbanan så tätt som en hagelskur. Alla ska hem, sjunger skenorna, susar cykelhjulen. Hem till middag och dagsnyheter klockan sju. Den som går gatorna fram en sommarkväll i Stockholm hör staden tala med en enda röst, som ljuder ur fönster och portar, rösten är TT:s nyhetsföreläsares. Man kan gående höra hans rapport om vad sig i världen tilldragit, det är som en budkavlelöpning mellan högtalare, när ljudet av en mattas bakom vandrarens rygg möter strax talet ur en annan lite längre fram på gatan.

Sommarkväll i Stockholm, det är inte skymning och diffust beslöjande av himmel och jord. Det är stor klar dag till bortåt tio. Och då kommer inte heller den skymning som liknar ett grått töcken. Snarare är det som om dagsljusets veke skruvades ned och bara lyste med mattare sken. Det är vit natt, det sällsammaste draget i den nordiska sommaren. Den vita natten är sig lik, hur dyster och mörk tiden än är, har samma klarhet och samma trolska stämning som aldrig förlorar sitt grepp över nordbons sinne.

När kvällen kommer i Stockholm, sommarkvällen, då kommer stockholmaren till Djurgården. Däruti är Stockholm sig likt som vanligt. Kanske bara för att promenera eller sitta på en soffa och se hur lyktorna skriver lysande, upp- och nedvända utropstecken i vattnen och känna dofterna från träd och mark. De granna ljusen på Gröna Lund, som också speglar sig i Strömmens vatten liksom den vita natten men inte kan mäta sig med den, lockar väl som förr om åren till karusellernas snurrande marknadsglädje, Lustiga husets förryckande speglar, porslinskrossningens naiva nöje och mera av samma sort.

Men någon utpräglad kvällsnöjenas stad har Stockholm aldrig varit om somrarna och är det väl mindre i år än annars, helt naturligt. Den slagskugga som vilar över världen måste dämpa tonen. Kvällen i Stockholm på Djurgårdens vägar och parkernas bänkar ger med sin friskhet, sitt vita ljus rekreation och hugsvalelse nog. Den är alltjämt en fläkt från idyllernas värld, den Stockholmsidyll som Levertin såg och beskrev när detta sekel var ungt:

Det är det Stockholm, tänt av vårens yra, av faunisk fröjd och skygg melankoli, som på ifrån Olympen lånad lyra, Carl Michael skänkt text och melodi…

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Folkliv kring skärgårdsbåtarna i Stockholm, cirka 1940. Till höger artikelförfattaren Ven Nyberg (1898–1986).

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 2 juli 1940.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X