Recension

Carolus RexEn krigshetsare till Karl

Kungen som själv talar i Ernst Brunners roman om Karl XII är en psykopat. Som skönlitteratur är det ofta storslaget med scener av formidabel detaljrikedom. Mats Gellerfelt är imponerad, men närmare krigarkungens gåta tycker han inte att han kommer.

Under strecket
Publicerad
Annons

Att låta historiska personer ”själva” berätta i jagform är något av det vanskligaste en författare kan ägna sig åt. Ty hur kommer man i den dokumentär-fiktiva formen åt en människas ”sanna” jag, hennes verkliga inre? Läsaren förväntar sig förmodligen alltid just verklighet, men i själva verket förblir allas våra inre kammare tillslutna. En människa är alltid en gåta - ”en annan människas smärta kan du aldrig förstå” skrev Gunnar Ekelöf i sin sista dikt. Fiktionen förblir, således. Men det finns onekligen romaner där historiska personer själva talar så att de framstår som levande röster ur det förflutna - tag till exempel Marguerite Yourcenars ”Hadrianus minnen” eller Robert Graves ”Jag, Claudius”. Och nu är det vår gamle kontroversielle krigarkung Karl XII:s tur att föra ordet. Det gör han minsann med råge i Ernst Brunners Carolus Rex. Karl XII, hans liv i sanning återberättat - på 807 mastiga sidor.

Bilden av Karl XII har skiftat kraftigt under århundradena. Strindberg ansåg att han var en demon som förödde landet medan kollegan von Heidenstam idealiserade honom. Historiker som Fryxell och Grimberg intog diamentralt motsatta positioner - skurk respektive hjälte. Till vänster var man emot, till höger för. Ibland under årens lopp har kung Karl varit mer eller mindre bortglömd, en renässans började väl 1868 med avtäckandet av statyn i Kungsträdgården i Stockholm. Ett politiskt projekt har han alltid varit, ett slagträ också bland seriösa historiker och det har inte alltid varit lätt att avgöra var ideologin slutat och vetenskapen tagit vid. Politiska och militära intressen har försökt att utnyttja myten Karl XII. Senast och mest bisarrt var det för något årtionde sedan, då svenska rasister ville slå mynt av myten.
I dag är bilden av kungen mer nyanserad och bland populärhistoriker - som Herman Lindqvist - är han just riktigt populär och alls ingen krigisk och bestialisk galning. Historikerna försöker förstå de sammanhang där han tvingades att verka.
Så inte Ernst Brunner. Han följer Karl XII från vaggan till (vall)graven med en för honom typisk frenesi och grundlighet, där den sista kulan sätter punkt - avfyrad av vem? Det hela är enormt väldokumenterat, ibland ser man inte skogen för alla träd. Det tycks inte finnas en detalj som undgått Brunner, och hur han i hela fridens namn har lyckats, som det synes, gå i igenom hela den enorma litteraturen övergår nästan mitt förstånd. Det är sannerligen en arbetsinsats utan motstycke i modern svensk litteratur.
Karl XII berättar alltså själv i kronologisk ordning och fram träder bilden av en manisk, megaloman krigare. Inga offer är för stora för att genomföra det ena vansinniga fälttåget efter det andra och på hemmaplan svälter folket ihjäl (fast det bör påpekas att svältkatastrofer inträffade även under icke krigstid).

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons