Annons
Foto: Frank Rumpenhorst/TT

En kråka glömmer aldrig en oförrätt

Det är inte bara valar och primater som snackar – kråkfåglar gör det också. I likheten med människor håller de också begravningar där de sörjer vänner som dött.

Publicerad

Etologen Konrad Lorenz delade sitt liv med ett stort antal djur som alla rörde sig fritt i hans hus. Bara när han hade småbarn använde han burar, men då för att sätta in barnvagnen i dem när han och hans fru inte kunde passa barnen. Lorenz födde ofta själv upp fåglar och har blivit känd för sin teori om prägling. Fågelungar från vissa arter betraktar den första varelse de ser när de kommer ut ur ägget (eller de närmaste dagarna efteråt) som sin förälder, oavsett om det är en människa eller den verkliga föräldern. Men inte alla fåglar följer omedelbart en människa. För andungar är den framtida förälderns läte avgörande. För att kunna föda upp dessa djur på ett bra sätt var Lorenz alltså tvungen att härma and-mammans rop. Egentligen lärde sig Lorenz därmed att tala ”gräsandska”.

Det är inte bara andmamman som ropar, andra fåglar använder olika läten för att kalla på varandra, och dessa lockrop eller lockläten spelar en viktig roll i deras interaktion. Lockläten betraktas som ett uttryck för instinkt, ett medfött läte som de ger ifrån sig under vissa omständigheter. Lorenz beskriver hur instinkt och intelligens är tätt sammanflätade hos ett stort antal arter. Att reagera på lockläten är för många djur något medfött – de gör det automatiskt, behöver inte lära sig det, precis som ett människobarn i vanliga fall inte behöver lära sig att dia från ett bröst. Samtidigt kan lockläten ha en kulturell funktion – överföras till medlemmarna i en grupp – och kreativa fåglar kan ge dem en personlig prägel. Korpen Roa föddes upp av Lorenz och följde ofta med på promenader och skidturer även när han var fullvuxen och bodde någon annanstans. Med åldern blev Roa nervösare, han ville inte gärna återvända till platser där han hade upplevt något negativt och han var rädd för främmande människor. Vid sådana tillfällen flög han lågt över Lorenz huvud och ropade på honom som hans artfränder skulle ha gjort, för att varna honom. Det läte han då använde var dock inte det lockläte han använde för att kalla på andra korpar, utan det var hans eget namn, med mänsklig intonation – det rop som Lorenz använde för att kalla på honom. Lorenz skriver att han inte kan ha lärt honom det och förklarar att det är det enda fall han känner till där ett djur har visat denna typ av språkförståelse.