X
Annons
X
Recension

Shirley Valentine En kärleksfullt berättad historia om frihet

På Teater Lasse i Parken kan det hända litet av varje på sommaren. I år inleds säsongen med Willy Russells ”Shirley Valentine”. Bara en skådespelare på en scen, där det vanligen brukar vara rätt trångt. Helt ensam är inte Agneta Ahlin i titelrollen. Hon flankeras av Catharina Schneider på saxofon och gitarr och Rigmor Bådal på klaviatur, bas, kazoo och flöjt. Deras musikinsatser är mycket välplacerade och stödjer alltid berättelsen på ett vackert eller finurligt sätt. Regissören Mikael Reuterberg har själv översatt texten och förlagt handlingen till Sverige, förutom i Grekland. Den enda som inte är översatt är Shirley, nu gift Benson. Det är alldeles uppenbart att det inte går ihop, men det är inte svårt att överse med det.

Agneta Ahlin fyller upp scenen från den stund hon kommer inrusande från publiken i arbetskläder och tungt lastad med påsar. Hon betonar i sitt kroppsspråk hur oerhört kissnödig Shirley är. Det hade varit ännu mer övertygande om hon störtat direkt in på toaletten utan att ta av sig jackan först. Men Agneta Ahlin spelar så - hon tar ibland ut en större sväng än nödvändigt när Shirley "talar med väggen" och presenterar sitt liv i mötet med några väl valda medmänniskor. Det fungerar bra i alla fall. I själva verket blir hennes energiska och överflödande spelstil en del av karakteristiken av Shirley.
Vi bjuds på en kvinna, till synes lika fast i skiten som en beckettfigur eller en tjechovfamilj som aldrig lyckas ta sig till Moskva. Men Shirley vågar ta steget, litet för mänskligheten, men gigantiskt för henne själv. Historien om Shirley Valentine kan tyckas banal, men lever på att vara så kärleksfullt berättad. Inte minst är det roligt att ta del av alla Shirleys imitationer. Jag tyckte mycket om henne och kände för ett ögonblick att friheten finns.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X