Annons
X
Annons
X

Karl Steinick: En järnlady som aldrig ­underordnade sig

(uppdaterad)

Hon var en maktmänniska som ­styrde ­genom fem kungar – två var hennes män och tre hennes ­söner. Drottning Eleonora av Akvitanien fascinerar ännu. Karl Steinick har läst ett nyanserat porträtt av en av 1100-talets mest betydande gestalter.

UNDER STRECKET

Många av de kvinnor som har intagit framträdande positioner i historien har inte behandlats efter förtjänst. Snarare har de blivit bedömda utifrån sina brister, faktiska eller påstådda. Detta gäller i hög grad det eftermäle som Eleonora av Akvitanien har beståtts av åtskilliga krönikörer och historieskildrare under de åtta sekler som gått sedan hennes frånfälle. Bilden blev aningen bättre under 1800-talet och den moderna forskningen har försökt rätta till ett och annat, i något fall rentav sett henne som en feministisk föregångare. Att Eleonora var en maktmänniska är ställt utom allt tvivel, men det var hon knappast ensam om i sin tid. Det intressanta är att hon inte nöjde sig med att låta männen som omgav henne ha det politiska intrigmakeriet för sig själva. Hon var hustru till två kungar och mor till tre, deltog i korståg i fjärran land och i fraktionsstrider på hemmaplan. Hon spelade högt och förlorade allt, men fick sin revansch.

Mycket har skrivits om Aliénor, som den sydfranska namnformen lyder, men det utesluter inte att mer går att säga. Den amerikanske historikern
Ralph Turner visar tvärtom att det kan finnas anledning att gå igenom hennes livslopp än en gång, just för att rensa bort en del missvisande uppfattningar, både nedvärderande och romantiserande, som gjort det svårt att få en klar bild av denna kvinna som var en av 1100-talets mest betydande gestalter. Turners
Eleanor of Aquitaine: Queen of France, Queen of England (Yale University Press, 395 s) är varken skönmålning eller svartmålning, utan en poträttstudie fylld av nyanser.

Antagligen föddes Eleonora 1124, men helt säkert går det inte att fastställa. Man vet heller inget om hennes barndom, annat än att hon växte upp i en aristokratisk miljö där hon bör ha fått möjlighet att skaffa sig kunskaper och insikter lämpade för ett aktivt liv. Som dotter till hertigen över Akvitanien – vilket i praktiken betydde hela sydvästra Frankrike, inklusive grevskapet Poitou med provinshuvudstaden Poitiers – hörde hon till den främsta av de franska ätterna, bortsett från den kungliga. Den skulle hon dock bli en del av genom giftermålet med tronföljaren, den blivande Ludvig VII. Det ägde rum i hennes tidigaste tonår, endast några månader efter att Eleonoras far hade dött och efterlämnat henne som arvtagare till de omfattande territorierna i sydväst. Genom äktenskapet knöts dessa delar av riket starkare till kungamakten i norr.

Annons
X

Frankrike var vid denna tid något helt annat än den centraliserade nationalstat det senare skulle utvecklas till. De olika delarna lydde under lokalt förankrade adelsfamiljer och deras lojalitet mot kungen var ingen självklarhet. Monarkens maktbas behövde ständigt befästas och det kungliga hovet, liksom de mindre hoven i provinserna, residerade inte på en bestämd plats, utan flyttade runt mellan städer och borgar.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den stora skiljelinjen gick mellan norr och söder. I någon mån gör den fortfarande det, men på 1100-talet innebar denna gräns en övergång mellan två kultursfärer med delvis skilda normer och sedvänjor. Språkligt är detta delningen mellan det norra
    langue d’oïl och det södra
    langue d’oc, också benämnt
    occitan. I dag kan man tala om dialekter, men på Eleonoras tid var det snarast två romanska språk med stora lokala skillnader. I norr stod det under germanskt inflytande medan det i söder anknöt till katalanska och spanska former av de ur det talade latinet utvecklade romanska folkspråken. I den sydfranska kulturen utvecklades vad som senare kommit att kallas den höviska lyriken, en poesi som motiviskt kretsade kring riddarromantik mellan djärva krigare och ädla damer. Att försöka betrakta verkligheten utifrån dessa föreställningar, präglade av litterära konventioner, riskerar att leda fel. Ändå var livet i söder onekligen något annat än i norr.

    Turner lyfter fram tecken på en öppnare syn på kvinnans ställning i de övre skikten i de sydligare regionerna, något han försöker härleda till ett kvardröjande romerskt inflytande. Det finns tidigare exempel på kvinnor som spelat aktiv roll i det offentliga livet och Eleonora kunde alltså blicka tillbaka på föregångare i sin egen släkt som inte nöjt sig med att vara passiva hustrur med uppgift att sätta arvingar till världen, även om detta ansågs nog så betydelsefullt. Hur hon såg på livet när hon som faderlös tonåring stod inför altaret i Bordeaux tillsammans med den ungefär jämnårige prinsen från norr kan givetvis ingen veta, men föreställningen om individuell frihet var säkerligen inte ens tänkbar och hon hade själv inte haft något att säga till om när det gällde valet av brudgum.

    Så blev detta arrangerade äktenskap med den blivande franske kungen heller inte särskilt lyckligt, utan kan ses som i de flesta avseenden misslyckat, även om det inledningsvis artade sig relativt väl. Problemen har bland annat beskrivits som en konflikt mellan norr och söder på det personliga planet. Att Eleonora inte kunde anpassa sitt sydländska temperament till hovlivet i Paris, dit hon anlände strax efter giftermålet, betraktar Turner med viss skepsis. Hon hade vuxit upp i gränstrakterna mellan norr och söder och detta bör ha gjort henne hemmastadd i båda kulturerna, men i norra Frankrike frodades fördomarna mot sydlänningarna, vilka man såg som alltför frigjorda och egensinniga. Livet vid hovet i norr var mer formellt och präglat av en strängare religiositet med starkt negativ kvinnosyn. Särskilt väl mottogs den unga bruden inte, men hon lyckades hantera situationen och blev till en början sin makes närmaste rådgivare.

    Ludvig var varmt kristen, även om han likt många av tidens världsliga makthavare hade sina kontroverser med trons män. Inspirerad av den kämpande kyrkans alltmer fanatiska dogmer skulle han ge sig ut på det katastrofala andra korståg som kristenheten, med denne franske Ludvig VII i spetsen, iscensatte mot mitten av seklet. Eleonora deltog också i österlandsfärden och den blev hennes livs stora äventyr, men därmed närmade sig deras äktenskap raskt sitt slut.

    Till skillnad från samtiden lägger Eleonoras moderna levnadstecknare mest skuld för detta på maken, som Turner antar bör ha varit en besvikelse för hustrun i de flesta avseenden. Som helig krigare var han föga framgångsrik. De enda styrkor han lyckades tillfoga allvarliga nederlag var sina egna. Inte mer än tiondelen klarade sig genom alla umbäranden. Själva betraktade den franske kungen och hans män grekerna i Bysans som feminina veklingar och de tidigare anlända européerna i korsfararland som närmast avfällingar, om inte från den rätta läran så åtminstone från sitt kulturella ursprung. De hade arabiserats och klädde sig som de infödda, åt samma mat som dem och hade lagt sig till med deras hygieniska vanor. De tvättade sig och badade regelbundet. Att Eleonora fann sig väl till rätta hos sin farbror i Antiokia, som hade dragit mot det heliga landet många år tidigare, gjorde inte saken bättre. Hon ville dessutom hellre stanna hos honom än fortsätta vidare till Jerusalem.

    Eleonora fick ge med sig och tvingades följa maken, men hon deklarerade att deras äktenskap var över och när de väl återvänt till Frankrike genomdrevs skilsmässan. Även om denna var önskad av båda när den kom till stånd innebar den en stor förlust för kungen, politiskt och territoriellt. Strax därefter gifte nämligen Eleonora om sig med greven av Anjou, som genom sin mor var arvinge till den engelska kronan. Han besteg tronen som Henrik II.

    I samband med upplösningen av äktenskapet med Ludvig blev Eleonora föremål för en nordfransk nedsvärtningskampanj som skulle få efterverkningar i sekler framöver. Hon beskylldes för otrohet och allmänt lösaktigt leverne. Det visste man ju, hur de från södern var. Deras trubadurer skrev till och med sånger som förhärligade utomäktenskapliga förbindelser. Eleonoras farfar var en av de många höviska poeterna och bland annat därför blev hon förknippad med trubadurlyriken, även om hon kanske inte spelade någon större roll för dess popularitet. Turner tonar ner bilden av henne som diktarnas musa och hävdar förvånande nog att Poitiers under hennes tid inte var det blomstrande litterära centrum där poeterna flockades som det brukar hävdas. Han avfärdar definitivt alla rykten om amorösa relationer mellan Eleonora och de ridderliga poeterna. De saknar grund, liksom övriga beskyllningar om erotiska snedsprång.

    Äktenskapet med Henrik II tycks till stor del ha följt samma mönster som det med Ludvig. Först fick Eleonora plats vid sidan av maken, som närmast medstyrande när det gällde rikets affärer. Därefter marginaliserades hon och fick finna sig i att bara vara maka och mor. Det vill säga, hon fann sig inte alls i det. När den engelske kungen, liksom tidigare den franske, inte klarade av att styra över de rebelliska fransmännen i Eleonoras sydliga hemtrakter fick hon möjlighet att under några år åter vistas i Poitiers, i ett försök från Henriks sida att regera över Akvitanien genom hustrun. Detta passade henne väl, men utfallet blev inte vad maken hade förväntat. Parets missnöjda söner ville ha makt och mark och modern stöttade dem i ett revoltförsök mot fadern. För det sattes hon i husarrest i ett och ett halvt decennium och återfick inte sin fulla frihet förrän Henrik II gått i graven.

    Genom detta andra äktenskap blev hon mor till tre kungar, kvinnan som aldrig tycktes underordna sig någon annans vilja. Den tänkte arvtagaren, även han med namnet Henrik, var länge faderns frustrerade och maktlöse medregent, men han avled före denne och fick aldrig styra riket. Hans bröder Rickard och Johan skulle dock båda efter många hårda omgångar i det medeltida maktspelet få sina perioder på tronen. Under deras tid vid makten kunde Eleonora göra betydande insatser trots att hon hunnit en bra bit upp i åren. Rickard, sedermera kallad Lejonhjärta, fick också han för sig att kriga för den kristna tron och under hans frånvaro ryckte modern in när hon ansåg att så behövdes. Att reda ut turerna i dessa problematiska familjerelationer är ingen lätt sak, men Turner gör ett gediget försök utan att tappa sin huvudperson ur sikte.

    Varför Eleonora agerade som hon gjorde har det förts fram många förklaringar till. Minst hållbara finner historikern Turner, inte helt överraskande, dem som försöker tolka hennes handlingar utifrån klassiska fördomar om kvinnlighet. Det var alltså knappast som besviken äkta maka hon tog ställning mot sina män. Det var inte Henriks eskapader med andra kvinnor som låg bakom Eleonoras försök att störta honom, till förmån för sönerna. Större anledning finns det då att anta att hon helt enkelt inte ansåg att hans sätt att regera var det bästa, lika lite som hon hade uppskattat Ludvigs metoder att utöva makt. För henne var det sannolikt så att det som gagnade Akvitanien var det viktigaste. I så måtto kan hon naturligtvis anklagas för att vara formad av sin bakgrund. Det var också i dessa sina barndomstrakter som hon helst vistades och hon slutade sitt 80-åriga liv i ett kloster inte långt från Poitiers.

    Unik och fascinerande ter hon sig genom sin starka vilja och sin centrala ställning under så lång tid. Hon sökte inte denna position, den var en följd av hennes bakgrund, men hon utnyttjade den och väjde inte för maktens män. Därför lär inte sista ordet vara skrivet om Eleonora, drottning av Frankrike och drottning av England, och inte minst hertiginna av Akvitanien.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X