X
Annons
X
Recension

Colosseum, Kolosseum En iscensatt frånvaro

DUNKELT. Det finns både indignation och bejakelse i Anna Hallbergs nya diktsamling, men frågan är om inte stumheten blir alltför kolossal, skriver Fredrik Hertzberg.

Tänk dig en bok som en spegel, så öppen att du tydligt ser dig själv sitta och läsa och tolka. Att kombinera en sådan öppenhet med en sorts berättande tycks vara en strävan i Anna Hallbergs dikt. Hennes fjärde diktbok ”Colosseum, Kolosseum” innehåller sådan dikt; tät som en väv, brokig men samtidigt fast, ibland dock sluten, hermetisk.

"Colosseum, Kolosseum" består av fem dikt- och prosasviter, som nyttjar skilda formgrepp. Den första ser ut som frivers, men meningarna är samordnade så att de kan läsas var för sig eller i kraft av helheten. En blandning av dagbok, filosofisk reflektion, vardagshändelser. Men här antyds också en berättelse om en familj och något som liknar familjevåld, varvat med sexuell brutalitet: "när jag slår tänker jag på: näsan/ magen, halsen/ dina fingrar är som fjädrar/ jag gråter alltid innan/ du ens har börjat".

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X