Annons

Livets ord. Mina tio orimliga år som frälstEn intressant frälsningsresa – som brister i presentationen

Thomas Arnroths seriedebut hade tjänat på att han fullt ut vågat lita på sitt nya medium. I stället låter han sin berättelse byta form fram och tillbaka mellan serie och prosa vilket stör läsupplevelsen. Synd på en bra historia.

Under strecket
Publicerad

Ur Thomas Arnroths ”Livets ord : mina tio orimliga år som frälst”.

Foto: Thomas Arnroth/Galago

Ur Thomas Arnroths ”Livets ord : mina tio orimliga år som frälst”.

Foto: Thomas Arnroth/Galago

Ur Thomas Arnroths ”Livets ord : mina tio orimliga år som frälst”.

Foto: Thomas Arnroth/Galago

Thomas Arnroth (född 1964) är journalist på KIT, men kanske mest känd som spelrecensent i ”Gomorron Sverige”.

Foto: Robert Brännström/Galago

Religion och tecknade serier existerar i en slags ohelig allians. Å ena sidan verkar en del bli provocerade av blotta tanken på att kombinera denna bildbaserade konstform, som tyvärr fortfarande inte sällan associeras med ”frivol” underhållning, med något så djupt personligt som religiösa trosföreställningar. Å andra sidan har serieformen genom historien använts om och om igen för att presentera olika religiösa idéer, med mer eller mindre propagandistiska förtecken.

Den prisbelönte journalisten Thomas Arnroths debutverk i serieform, första delen i vad som verkar bli minst en trilogi: ”Livets Ord: Mina tio orimliga år som frälst”, är varken frivol underhållning eller för den delen propaganda. Arnroths berättelse är självbiografisk och denna första del handlar om hur han vid mitten av 1980-talet som ung man i ett existentiellt sökande till sin förvåning finner Jesus. Han blir frälst och hamnar mitt i den då förhållandevis nya och okända väckelserörelsen Livets Ord.

Annons
Annons
Annons