Annons

Therese Eriksson:En hjärtlig tolkning av postmodernismen

Poeterna Katarina Frostenson och Stig Larsson – likar och motsatspar.
Poeterna Katarina Frostenson och Stig Larsson – likar och motsatspar. Foto: Lisa Thanner och Janerik Henriksson / TT

Katarina Frostenson och Stig Larsson betraktas i regel som företrädare för den postmoderna litteraturen, men vad är det egentligen som gör dem postmoderna? En ny avhandling lyckas ge sig i kast med den komplicerade frågan utan att hemfalla åt tvärsäkra påståenden.

Publicerad

Det är podcasten Gästabudets andra avsnitt och kritikern och litteraturvetaren – eller litteraturhistorikern som han hellre kallar sig – Victor Malm bjuder på glöd: ”Nej ärligt talat, och det här känner jag fan riktigt jävla starkt för, att om litteraturvetenskapen inte har ett hjärta med, om kritiken inte har ett hjärta med, så upplöser den sin egen legitimitet.” 

Förutom att det är uppfriskande i sin relativa sällsynthet, är det ett påstående som väcker några frågor. Vad innebär det i praktiken? Hur skiljer man litteraturvetenskapen med hjärta från den hjärtlösa varianten? Jag föreställer mig att det handlar om att kärleken till ämnet både ska vägleda forskaren
i arbetet och lysa igenom i de vetenskapliga texterna, men också att denna kärlek ska förmedlas, bildande och tillgängligt, till en ­intresserad allmänhet. Och det är väl på den senare punkten som vetenskapen bitvis brister: ”Skall universitetet i framtiden ta sitt samverkansuppdrag seriöst är det hög tid att man börjar utbilda sina doktorander och ­anställda i konsten att skriva publikt”, skriver antikvetaren Ida Östenberg i GP (24/6-19)

Annons
Annons
Annons
Annons