Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Andres Lokko: En historia för bra för att vara sann

(uppdaterad)

SEARCHING FOR SUGAR MAN

Regissören Malik Bendjelloul har nominerats som Årets Berättare till Stora Journalistpriset 2012 för sin dokumentärfilm ”Searching for Sugar Man”.

Jag älskar hans film om den så underskattade Michigan-musikern Sixto Rodriguez som efter två vackra och politiska folksoul-album i 1970-talets mitt föll i glömska och sakta men säkert – utan sin egen vetskap – blev en mytomspunnen legend i Sydafrika där hans musik tonsatte kampen mot apartheid. Och, för att understryka myten, så trodde hans nästan miljonhövdade publik på andra sidan jordklotet i ett stängt Sydafrika att Rodriguez hade dött under mystiska omständigheter.

Det är en tårdrypande och enormt fin berättelse som slutar i en retroaktiv triumf där den nu åldrade Rodriguez genomför en turné i Sydafrika trettiofem år efter att hans sista album kom ut.

Annons
X

Men det är Stora Journalistpris-juryns motivering som får mig att vilja skriva några rader om ”Searching for Sugar Man”. Den lyder som följer:

En lika fantastisk som osannolik berättelse som får en världspublik att utbrista ”hur är det möjligt”.

Saken är den att det inte riktigt är möjligt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Searching for Sugar Man” är värd alla filmpriser den kommer att nomineras till. Men den är det för att den väljer att dölja mängder av viktiga delar i Rodriguez historia. Hade den sanna historien om denne så älskvärda artist berättats fullt ut hade Bendjelloul aldrig uppnått effekten som gör den till en sådan magisk liten film.

    Svenska musiktidningen Sonic har på sin blogg redan skrivit om detta, likaså mängder av internationell press med journalister som Alexis Petridis på The Guardian och The New Yorkers Sasha Frere-Jones i spetsen. Alla har de med utslagna armar undrat samma sak: men vad hände med Rodriguez alldeles strålande framgångar i Australien i decennieskiftet mellan 1970- och 80-tal?

    På nätet hittar man enkelt turnédatumen med tillhörande affischer från den tiden. Men i filmen väljer Bendjelloul att mörka hela den delen av hans karriär.

    Gör det egentligen något? Nej, inte alls. Det blir ju en mycket mer rörande historia och film på det här viset: tydligare, enklare att älska och mindre snårig än den betydligt mer komplexa helhetsbilden. I synnerhet eftersom det handlar om en för den stora allmänheten fullständigt okänd artist.

    Jag har alltså inga som helst invändningar mot att man skapar fiktion – eller i alla fall noggrant polerar sanningen – för att uppnå en önskad effekt.

    Så en Guldbagge och en Oscarsnominering till ”Searching for Sugar Man”? Ett stort rungande ja till det! Men Stora Journalistpriset? Jag vet inte om den riktigt hör hemma där.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X