Annons
X
Annons
X
Film
Recension

The Imposter En helvetisk skräckfilm

(uppdaterad)

The Imposter

Regi
Bart Layton
Genre
Dokumentär
Medverkande
Frédéric Bourdin, Carey Gibson
Längd
1 tim 39 min

Betyg: 5 av 6

Det värsta jag kan tänka mig? Att mitt barn inte kommer hem en dag. Inte nästa. Inte dagen därpå. Men vidrighetens kokpunkt kan man aldrig föreställa sig. Tre år senare ringer det. Min son har dykt upp i Spanien. Bara – och nu skulle jag inte längre få luft – att det inte är han: blondinen är mörk, bruna ögon där det fanns blå.

Det hände en Texas-familj. Deras 13-åring försvann 1994 och dök upp på andra sidan Atlanten 1997. Ändå flög de hem pojken, som snart visade sig vara den franske bedragaren Frédéric Bourdin, och insisterade på att han var deras.

Bart Layton har gjort en skicklig thriller av en historia full av tvetydigheter: dramatiserat det oåtkomliga, intervjuat familjen och Bourdin – ett leende psykopatporträtt som sänder mig ner i helvetet. ”The Imposter” är så välklippt. Så snygg fotad. Ljudlagd. Perfekt.

Annons
X

Och när jag går ut ur salongen känner jag mig så smutsig.

Dokumentärfilm bygger på autenticitetskontrakt och välgjorda berättelser lyfter sig över fiktion – vare sig de handlar om Palme, Lerin eller Rodriguez – av det kittlande i att de berör verkliga personer. Framgångsfenomenet är inte isolerat till Sverige och en av producenterna bakom ”The Imposter”, engelsmannen John Battsek, är involverad i flera globala historier som blivit välkonstruerade biografdokumentärer (på hans späckade cv finns ”Project Nim” och ”Searching for sugar man”).

Dokumentärer täljs alltid fram, och en del hamnar utanför, vrids till, iscensätts. Detta spelar mindre roll när det handlar om en bortglömd musiker, där regissören respekterat privatlivet. Men jag har problem med filmer som bygger verklighetskittlande skräck på antytt misstänkliggörande av den som aldrig dömts.

Kanske är det avståndet – brist på personlig närhetsprincip – som gör att en brittisk regissör så obrytt (och mer än New Yorker-artikeln filmen bygger på) klipper fram en oansvarig white trash-familj för att skruva till.

Men när du ser ”The Imposter”, fundera på vad du skulle känna om den handlade om något närmare dig – säg ett offer i Quick-härvan – och hårt antydde det som denna film landar i.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X