Annons
Krönika

Anders Q Björkman: En härskarcyklists bekännelser

Cykelbanorna i Stockholm är livsfarliga, fyllda av ninjacyklister, ballongdäcksfundamentalister och harakirigångtrafikanter. Anders Q Björkman drar en lans för härskarcyklisten – och faller på eget grepp.

Uppdaterad
Publicerad

Jag hade tänkt komma med en bekännelse. Jag hade tänkt berätta att jag antagligen är en sådan som avfärdats som en samhällsfara. Framför allt i kulturspalterna. Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska skulle efter en snabb okulärbesiktning slå fast att jag är en härskarcyklist. Dagens Nyheters Julia Svensson, som förlitar sig på en annan terminologi, skulle beskriva mig som en ninjacyklist. Och Stefan Thungren och Pelle Forshed, som gör SvD-serien Stockholmsnatt, skulle möjligen bunta ihop mig med dem som fått det löjeväckande epitetet memil (medelålders män i lycra).

Och ja, jag hade tänkt erkänna att jag skulle ha fällts på de flesta punkter som ingår i den katalog av brottsrubriceringar som är kopplade till begreppen härskarcyklist, ninjacyklist och memil. Jag är man, medelålders, bor i förorten men cyklar till ett jobb i innerstan, har inte damcykel och inte ens ballongdäck, sitter framåtlutad mot styret, försöker motionera på min väg till jobbet, cyklar ibland om andra cyklister som då kan konstatera att jag cyklar fortare än dem, ringer i klockan när gångtrafikanter förirrat sig in på cykelbanan, har flera växlar på cykeln, bär hjälm, blir svettig och har träningsoverall när jag cyklar (dock ej tillverkad i lycra).

Annons
Annons
Annons
Annons