Annons

HamletmaskinenEn Hamletmaskin som hakar upp sig

Anna Ladegaard, Joel Ödmann och Lola Zackow i Turteaterns ”Hamletmaskinen”.
Anna Ladegaard, Joel Ödmann och Lola Zackow i Turteaterns ”Hamletmaskinen”. Foto: KlaraG

Tre roller slåss om vem som är Hamlet. Om och om igen. Regissören Marie Nikazm Bakken väljer ett dadaistiskt grepp för ”Hamletmaskinen” på Turteatern. Men uppsättningen når inte fram till publiken, skriver Ylva Lagercrantz Spindler.

Under strecket
Publicerad

Det finns många akuta sätt att tolka ”Hamletmaskinen” på, den tyska dramatikern Heiner Müllers postmoderna pjäs från 1977 där han låter Hamlet ifrågasätta sin egen roll, och som först censurerades i det forna DDR. Bara i Stockholm har detta ordpartitur på senare år satts upp både som performance på MDT och med Rolf Skoglund som en passiv nyhetsknarkare i svarta stödstrumpor på Kulturhuset Stadsteatern 2013.

På Turteatern möts vi av en sekteristisk känsla i publikrummet: tända ljus, rökridåer, kistor och en drös dödskallar som ensemblen stundom tuggar på. Som om vi skulle vara med om en andeutdrivning av Der Zeitgeist, tidsandan. Alltmedan såväl Snövit som Astrud Gilberto och popikonen Madonna passerar revy.  Över det hela vilar dessutom Heiner Müllers ande, svävande på ett litet moln som ett slags Deus ex machina. Som vore han vår enda frälsare.

Annons
Annons
Annons