Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Musik av Sjostakovitj, Schönberg. Solister: Lisa Batiashvili, Carl Johan Falkman Dirigent: Alan Gilbert. Kungliga Filharmoniska Orkestern, Stockholms Studentsångare. En gripande kväll där vi alla blir judar

Musik av Sjostakovitj, Schönberg. Solister: Lisa Batiashvili, Carl Johan Falkman Dirigent: Alan Gilbert. Kungliga Filharmoniska Orkestern, Stockholms Studentsångare.

Genre
Konsert

Konserthuset, Stockholm.

Konserthusets affischer annonserar ut ”Lisa & Loa”, som vore kvällens solister ett glättigt schlagerpar. Men programbladets titel träffar närmare hjärtat och programmets bärande tendens - En överlevande. Den här kvällen blir vi alla judar, på samma sätt som Dmitrij Sjostakovitj identifierade sig med de ryska pogromerna och den nazityska judeutrotningen.

En känslomässig chock inträffar nämligen när delar ur publiken tycks resa sig för att intonera den hebreiska trosbekännelsen, Shema Yisrael, mot slutet av Loa Falkmans ögonvittnesskildring från ghettot i Schönbergs En överlevande i Warszawa (1947). Närmast omärkligt, enbart markerat genom en dämpning av salongsljuset, går Schönberg över i Sjostakovitjs 5:e symfoni. Det är ett gripande ögonblick, och jag förlåter nästan det faktum att Falkmans berättelse om deportationerna till dödslägren för stora delar av publiken skulle ha varit starkare om den översatts till svenska.

Dessförinnan hör vi georgiska Lisa Batiashvili med sidenmjuk ton gestalta den judiska melodiken i Sjostakovitjs första violinkonsert, och med milt vemod lyfta fram skönheten snarare än tragiken i ett verk fyllt av nattligt stämningsmåleri. Där David Oistrach i en inspelning från 1975 lägger tragisk tyngd i första satsens oktaver och passagearbete, låter Batiashvili och Gilbert den robusta Passacaglian resa sig till en trotsigt elegant final. Den judiska tematiken gjorde violinkonserten länge ospelbar, komponerad samma år (1948) som Centralkommittén lanserade en utrensningskampanj med antisemitiska förtecken.

Annons
X

Mot sötman i violinkonserten står kontrasterna i 5:e symfonin, den som komponerades ”som svar på rättvis kritik” efter skandalen 1936. Alan Gilbert väver en förtätad atmosfär, präglad av nattligt grubbel - blåsartrion i slutet av tredje satsen, den ensamma flöjten som svävar över stråkmattan - brutalt sönderslagen av sista satsens maniska blåsarskrän, som raderna av utspända soldatbringor marscherande i perfekt symmetri.

En lyriskt eftertänksam tolkning som avslöjar Gilberts patos och humanism. Och jag skulle verkligen önska hela den nya regeringen och riksdagen en kväll med Filharmonikerna och Sjostakovitj, för en lektion i musikens förmåga att förmedla mänskliga sanningar och omänskliga verkligheter. För kultur är så mycket mer än ett bidragsfördelande departement. Det visar en kväll som denna.

SOFIA NYBLOM

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X