Annons

Emi-Simone Zawall:En gränsöverskridare i ordets bästa mening

Olga Tokarczuk.
Olga Tokarczuk. Foto: Basso Cannarsa/Alamy

Författaren och psykologen Olga Tokarczuks böcker visar att det är först när den så kallade verkligheten får sig en knuff – skruvas till, sätts på spel – som den kan framträda för oss i all sin komplexitet. 2018 års Nobelpris kan ses som en hyllning till fiktionens sanningssägande kraft. 

Publicerad

”För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.” Ska man välja ett enda ord för att beskriva den polska författaren Olga Tokarczuks verk, så är det precis det som Nobelkommittén valde: gränsöverskridande. Det är ett ord som idag visserligen blivit tänjt och nött av allt det tvingats rymma, det vilar kanske till och med något lätt löjeväckande över det, men i Tokarczuks fall får det en välförtjänt upprättelse.

Vi lever i en tid där flykt över gränser och kulturell mångfald är frågor som upptar oss mer än någonsin och det finns verkligen goda skäl att i Tokarczuk se en förkunnare av ”gränsöverskridandets livsform”. Få författarskap rymmer så många gränsgångare som Tokarczuks – som Fredric Chopins syster som försöker föra sin brors hjärta över gränsen till Polen i romanen ”Löparna”, munken Paschalis i ”Daghus, natthus” som drömmer om att bli kvinna eller den polsk-judiske sektledaren Jakob Frank i Tokarczuks magnum opus ”Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma” som föresatt sig att skapa en ny religion, frankismen. Det är människor som lever med det ena benet i en värld och det andra i en annan och på olika sätt försöker hitta en passage som kan förena dem.

Annons
Annons
Annons