Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: En god invandringspolitik?

Gatutiggeriet

Antalet så kallade ensamkommande flyktingbarn ökar kraftigt i Sverige. Bara i maj månad ansökte 1 157 stycken om asyl, vilket motsvarar mer än var femte asylsökande. Det kommer fler på en månad än det kom på ett helt år för ett decennium sedan.
Kostnaderna stiger lika brant. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, från april, kommer ersättningarna till kommunerna för mottagandet av ensamkommande i år uppgå till 4,7 miljarder kronor.

Prognosen visar ingen ljusning: 2018 överstiger kostnaderna 10 miljarder kronor. Ersättningarna är heller inget heltäckande mått. De totala kostnaderna är högre.

Begreppet barn är förvisso inte heller perfekt. Genomsnittligt handlar det snarare om ynglingar. Mer än hälften är enligt statistiken 16 år eller mer. Någon exakt ålderskontroll är dock inte möjlig. De ensamkommande är till övervägande delen pojkar – 2014 var det 80 procent. Ungefär en tredjedel av dem kommer från Afghanistan. Många kommer också från Somalia och Eritrea.

Annons
X

Den sneda fördelningen antyder att det primärt inte är situationen i hemländerna eller kriserna i världen som är drivande. Invånarna i Afghanistan, Somalia och Eritrea lever under fruktansvärda förhållanden, men läget är troligtvis inte tiofalt värre i dag än för ett decennium sedan. Krig, förtryck och fattigdom härjar, men slår knappast hårdast mot just 17-åriga unga män.

Det ökande antalet ensamkommande kan i stället härledas till det svenska systemet. Vi tillerkänner barn ett särskilt skyddsvärde i asylhanteringen, vilket får till följd att fler barn söker sig hit, och till att fler utger sig för att vara barn.
Vår vilja att göra gott får till följd att det problem vi ville avhjälpa i stället växer.

Vi ser samma mekanism dagligen i vår vardag nuförtiden. Tiggaren utanför affären har lämnat den yttersta misären för att tjäna ihop en skärv i Sverige. Ett aldrig så litet bidrag i muggen gör verklig skillnad. Samtidigt gör gåvorna att fler väljer tiggeriet.
Vi anser att tiggeriet inte är människovärdigt, och vill hjälpa den som hamnar i en så utsatt situation, men skapar i stället mer tiggande.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Konflikten mellan viljan att göra gott och dess bieffekter kanske ställs allra mest på sin spets när det gäller drunkningskatastroferna i Medelhavet. Med all rätt kan vi vara stolta över den svenska Kustbevakningen, som deltar i Frontex Operation Triton.

    I fredags, exempelvis, nådde KBV 001 Poseidon fram till en plastad träbåt som var i dåligt skick och tog in vatten – det blåste närmare femton meter per sekund – varvid svenskarna kunde rädda 213 personer. Fem av dem var kvinnor, varav en gravid, och tolv var barn. De hade varit till sjöss i sex dygn. Maten och vattnet var slut. Troligen har vi räddat deras liv.

    Samtidigt måste vi vara medvetna om de incitament som skapas för cyniska flyktingsmugglare. Fler kommer nu att ge sig ut på havet, när det blir lättare och säkrare att ta sig sjövägen till Europa.

    I Australien valde man motsatt metod. Efter valet 2013 skärpte den konservative premiärministern Tony Abbott politiken gentemot människosmugglarbåtarna. Operation Sovereign Borders ser till att ingen som kommer via sjövägen når landet. Flyktingbåtar tvingas vända. De som ändå räddas ur båtar sätts i läger i tredje land. Hemskt? Ja, utan tvekan. Men förr drunknade hundratals utanför Australiens kuster. Nu drunknar ingen.

    Det är inte lätt att vara en god människa under så grymma premisser. Politiker tillsätts dock kanske inte främst för att vara goda, utan för att fatta de svåraste av beslut.

    Annons
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X